Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Viscount Snowden, An Autobiography, anmäld av Bo Enander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
moderna engelska arbetarrörelsen inte
förmått hålla fast vid ”1890-talets andliga extas
och religiösa tro”. Själv fattig
proletärpojke från Yorkshires industridistrikt, anslöt
Snowden sig som ung till den engelska
socialism, som främst representeras av namnet
Keir Hardie, som blivit föremål för en både
rolig och pietetsfull teckning. Denna tidiga
engelska socialism stod länge fjärran från
fackföreningsrörelsen, som ännu vid
sekelskiftet kan sägas vara i det närmaste opolitisk
i så måtto, som den rymde både
konservativa, liberaler och socialister inom sina led.
Snowden blev aldrig fackföreningsmän, han
startade i stället sin politiska karriär som
socialistisk agitator. Som sådan gjorde han
redan från början stor lycka på grund av sin
lidelsefyllda retorik och snabba slagfärdighet,
det senare en oundgänglig faktor för att skapa
en engelsk parlamentariker.
Lord Snowdens självbiografi rymmer en
spännande skildring av nittiotalets unga
socialisters kamp för att vinna fackföreningarna.
Svårigheterna voro många, då det gällde att
skapa Englands stora och mäktiga Labour
Party. Socialisterna voro inbördes starkt
splittrade, och framför allt saknade de pengar till
tidningar och valkampanjer.
Fackföreningsledarna voro endast undantagsvis socialister.
Det stora flertalet voro rättrogna
gladstonia-ner och några till och med övertygade tories.
För en svensk förefaller det onekligen en
smula otroligt, att skillnaden mellan
fackföreningsrörelse och socialdemokrati så länge
kunnat uppehållas i England. Detta beror,
framhåller Snowden, framför allt på, att
fackföreningarna voro så mycket tidigare i
England än den socialistiska agitationen.
Det slutande adertonhundratalet var en
mödofylld tid för en socialistisk agitator i
England. Man hade alltid ont om pengar och
fackföreningsledarnas misstro var djup och
rotfast. Själva kände sig socialismens unga
förkunnare närmast som gångna tiders fattiga
och förtryckta fripredikanter. Personligen var
Snowden ingen doktrinär, ehuru han bekänner
en tidig svärmisk tro på Henry Georges
socialpolitiska evangelium. Hans socialism bottnade
egentligen i som han säger, att han ”tyckte det
var fel, att de rika hade det bra och de fattiga
hade det dåligt”. Denna något ”förenklade"
socialism hindrade dock inte Snowden från att
i sin agitation ta upp dagspolitiska frågor till
en ofta mycket saklig och intelligent
diskussion. Men läsaren får en bestämd uppfattning
av att just i dess frågor, tullfrågan och
boerkriget, så skilde sig inte Snowden mycket från
den unge Lloyd Georges förkunnelse. Om
boerkriget gör Snowden, som numera inom
socialistiska kretsar anses som hopplös
reaktionär, den modiga anmärkningen, att ”det
var den skamligaste episoden i vår historia”.
För engelska socialister av Philip Snowdens
generation dröjde det länge, innan den
parlamentariska banan öppnade sig. Först 1906,
vid fyrtiotvå års ålder, höll Snowden sitt
jungfrutal i underhuset. Hans första tal i
parlamentet gjorde sensation, både genom det
lidelsefyllda framförandet och det sakliga
innehållet. Den konservativa Times
dekreterade, att ”mr Snowden är Labour Partys
talangfullaste talare”. Denna ställning torde
Snowden ha bibehållit under hela sin långa
karriär som parlamentariker. Skildringen av
underhuset under Edvard VH:s regering är
både underhållande och instruktiv.
Självbiografien sväller här ut till en sammanfattning
av engelsk parlamentarisk praxis, som
erbjuder många intressanta iakttagelser. Den är
även fylld av, ofta träffande, alltid starkt
subjektiva teckningar av de ledande politikerna.
Av särskilt intresse är den sympatiska bilden
av den liberale partiledaren
Campbell-Banner-man, som i Snowdens bok ställes i väsentligen
ny belysning.
I den nu föreliggande delen av lord
Snowdens självbiografi föres skildringen fram
till fredskonferensen 1919. Behandlingen av
den engelska krigspolitiken är på det hela
taget saklig, men den bjuder knappast på
några nyheter. Läsaren får onekligen den
uppfattningen, att Snowden mycket strängt hölls
utanför krigskabinettets verksamhet och att
han i allt väsentligt bygger sin skildring på
andrahandskällor. Naturligtvis är han starkt
kritisk både mot Lloyd George och den
engelska delegationen i Paris 1919. Han
betonar sin personliga känsla av besvikelse
inför fredssluten. ”Varför gjorde statsmännen
en sådan fred? De misslyckades på grund av
den omgivning, som mötte dem, och hela den
anda, som dominerade konferensen, gjorde en
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
