Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Sandgren: Segerns nederlag. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEGERNS NEDERLAG
annat, det blev ett annat plan. Det är sådant
som sker då haren kommer fram till jägaren
och blickar förtroendefullt in i bösspipan
med ett brunt sammetsöga. Det förväxlar alla
plan. Nils älskar henne, tänkte han, Elsa
älskar mig och Ingrid och jag är ett, vi borde
vara ett och det är mera än kärlek, det är
eld — det är kanske död. Ernst är ett snällt
fån, men Alice vädrar sig till allting och ger
upp ett vänligt ståndskall. Skål, skål, sade
han vänd mot Ernst. Måtte ni allesammans
leva och bli feta. Måtte ni få köra era magar
i skottkärror. Ni är geniala, ser bra ut och
är bra människor, vad vill ni mer? Skål.
Ingrid såg på honom, hennes ögon var lika
stora och ömma som förut och hon hade inte
sagt ett ord, hon hade ännu inte viskat att hon
älskade honom och väntade med sina dörrar
olåsta — hon kanske aldrig skulle säga något.
Och ändå var det som om han mottagit hennes
budskap i eldskrift.
De bröt upp. Han kom åt att hjälpa Ingrid
med kappan efter Elsa. Han kom åt att stryka
över hennes nacke. Alice stack just fram sitt
vassa ansikte ur köksdörren och såg det och
gav ståndskall: Pass på, Nils, nu tjänar
Manfred dina rockpengar. Nils förstod ingenting,
han förstod aldrig någonting. Ja, jag är full,
sade han bara, ni får akta mig för stötar.
Elsa skrattade och dolde sitt röda ansikte i
rockarna, hon var så glad och fin.
Och de rumlade sig utför trapporna utan
att tänka på att det snart var morgon för
andra människor som måste upp och ta itu
med nödvändigheten att leva.
Manfred stod utanför porten och stirrade
på den. Ett bud från en specerifirma kom ut
med sin tomma korg. Manfred gick in. Fyra
trappor. Han ville inte ta hissen.
Om hon var hemma? Han kände att hon
var hemma. Nils var borta. Nils hade ett bra
arbete, ett sunt, solbelyst arbete. Han behövde
inte plita ihop en roman, en hög av torra
lövord som prasslade otäckt under kritikernas
räfsor. Nu går hon där uppe, tänkte han och
kände sitt hjärta gunga och skälva, när jag
kommer in gör hon så där med händerna,
hjälplöst, och det är inget mera, sedan är
vi där . . . Sedan kommer Nils, sedan
kommer vardagen och Elsa och det kommer
att gråtas en smula. Men vi två är ute ur
det smågrå, det småbanala, det smålyckliga
och vad blir det sen? Jo, sen går det åt
helvete.
Andra trappan. Akta mig för stötar, sade
Nils. Hur många gånger har Nils hjälpt mig,
varit bussig? Den gången och den gången och
den gång . . . Otaliga gånger. Stackars Nils
med sin sundhet och pojkaktiga öppenhet,
stackars han som jämt tar ordet renhårig i sin
mun. Renhårig grabb. Renhårig jänta.
Renhårigt gjort. Det är i mörkret som
kvinnans öde avgöres, hennes kärlek är inte
solfåglar utan skymningsduvor med blodstänk
på vingar och ögon. Det är det dunkla hon
vill, Ingrid, det renhåriga är som en frusen
is, det är klart och enkelt — och kallt. Gud
hjälpe henne! Gud hjälpe mig!
Tredje trappan. Elsa bygger helt på mig,
jag är som ett träd som hon valt för sitt näste.
Faller jag går hon under. Hon faller till mina
fötter som en förfrusen fågel, hennes ögon
kalla, hennes värld död. Eller är det bara
romantik? Kanske hon kommer att glömma
på en vecka, kanske Nils också bara skrattar
och går på i ullstrumporna? Nej, så är det
väl inte. Elsa älskar mig, Nils älskar Ingrid
och om två minuter ringer jag på hos henne
och hon står där utlämnad åt mig och åt sig
själv, brusten av sina inre strömmars tryck,
av sina flödande rika djup.
Han står framför dörren. Det är så tyst
i huset. Det är som om hela huset anade: nu
sker det något. Han måste vänta på hjärtat,
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
