Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Lindberg: Pirandello som dramatiker - Anmälda böcker - Luigi Pirandello, Att finna sig själv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER LINDBERG
tioner gjorde inte hans psykologiska
problemställning rikare.
Pirandello fick också, efter de första årens
stora succéer, bevittna en rad
publikmotgångar — och det var inte långtifrån att man
började betrakta hans dramatik som en
behändig kortkonst. Tysklands främsta
teaterkritiker, Bernhard Diebold, skrev följande elaka
analys:
”Varför är Pirandello modern? Svar: han
tillfredsställer alla genom blandning. Han
blandar den gamla teatern med den nya,
fransk form med expressionistisk
överraskning, Sardou med Maeterlinck, Ibsen med
Shaw. För att tillfredsställa den enklare
publikens instinkter uppfinner han pikanta fabler,
för snobbarnas högre anspråk förvirrar han
sin sketch med ett skenbart djupsinne.”
Pirandello hade gått upp som en sol och
börjat dala som en . . .
Men detta allt är nu gamla minnen från
förra decenniet.
Nu har nobelpriset på nytt fört Pirandellos
namn på mångas läppar. Det är visserligen
inte hans fel, men det medför att man gärna,
likt Peer Gynt inför sfinxen, vill korrigera
sina tidigare intryck.
Det första intrycket av Pirandello: en
stor häxmästare, som gör spelbar dramatik
av ogripbara cerebrala tin-g — och det andra
intrycket: en behändig teaterman som trollar
med en tvivelaktig personlighetsfilosofi —
bägge dessa intryck börja blekna för ett
tredje: intrycket av en försynt gammal herre
som går omkring med en fråga.
”Vem är ni?” — den frågan ställde en av
de sex rollerna till teaterdirektören. Och
samma fråga ställer — det vet numera var
och en — Pirandello till både sig själv och
andra. Han är ingen av världslitteraturens
stora andar. Men han är en ärlig man. Som
den grekiske vise gick omkring på Atens gator
med sitt ständiga imperativ: ”Känn dig själv”
— så vill Pirandello gå omkring i Europas
teatersalonger med sin fråga: Kan du säga
mig, vem du är — i går — i dag — i
morgon — i min tanke — i din tanke — i hans
eller hennes? En inbillning, utfälld ur
evighetens konkreta värld ned i illusionernas
labila mixtum compositum.
I en parentes i ett av sina stycken talar han
om en gest som skall uttrycka medlidandet.
”Denna gest anger utan ord skälet, varför den
lidande mänskligheten känner behov av att
ljuga ...” — ”Det är bara det, att vi alla vill
visa oss bättre än vi är.” Av medlidande med
oss själva. Lögnen har enligt Pirandello
sannerligen icke förfallit! Den är den vackra
klänning i vilken vi svepa vår nakenhet —
därför att ”verklighet” och ”personlighet”
strängt taget icke finnas till — endast äro en
begränsning ur illusionernas och
föreställningarnas obegränsade värld, som vi på nytt
få kontakt med först genom det andliga
skapandet.
I nobelfestens rus har det blivit sagt att
Pirandellos personlighetsproblem också är
samtidens problem, liksom problemet i Dantes
”Divina Commedia” var medeltidens. Ack
nej, det är bara ett fåtal, för vilket detta
överhuvudtaget är ett problem. Men det är
den moderna dramatikens speciella
favorittema. Behandlat med största kraft och
genialitet av den främste bland samtidens
dramatiker, som visserligen ännu icke fått något
nobelpris — Eugen 0’Neill.
Pirandello arbetar alltjämt, ihärdigt och
envist, med samma tema. I ”Att finna sig
själv” är huvudpersonen en scenisk
konst-närinna — det vill säga, liksom i ”Sex roller
söka en författare”, just ett väsen som har till
yrke att göra inbillning till verklighet, att
segla på det stora hav där inbillning och
verklighet mötas. ”En skådespelerska, som
lever på scenen och därmed inte längre är en
utan många kvinnor. Och inför sig själv är
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
