Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Lindberg: Pirandello som dramatiker - Anmälda böcker - Luigi Pirandello, Att finna sig själv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PIRANDELLO SOM DRAMATIKER
hon kanske — ingen.” Sökandet efter det egna
jaget framstår med detta ämnesval icke
längre som en subtil spekulation utan som ett
livsbehov hos styckets huvudperson. Och
därmed blir problemet intressant på nytt, och
stycket blir friskt och levande. Endast i
slutscenerna sjunker intresset, därför att
Piran-dello här. för tendensens skull, bryter styckets
eljest raka realistiska linje och gör
teatersymbolik.
Också i ”Statyn” är temat detsamma. En
författare har blivit officiellt erkänd och i
allmänna medvetandet fått sin typ. Han har
även fått sin staty. Men han känner sig vara en
annan än sitt rykte och vill också bli det. Det
lyckas honom inte. Han är och förblir —
statyn. Människornas föreställning om honom
skär in honom i en given form.
O
Emellertid är Pirandello icke i första hand
filosof, utan teaterman, pjäsförfattare.
Det har ju länge ansetts vara mycket svårt
att skriva pjäser, och den dramatiska
produktionen i allmänhet bär nog syn för sägen.
Men Pirandello kan det. Han skriver
visserligen litet tunna — men dock pjäser.
Han undviker ingalunda vad en ”högre”
kritik brukar kalla grova medel —
våldsamma händelser, brutala erotiska scener och
så vidare. Varför inte hålla publiken i
skruv-städet också med litet rafflande medel bara
man håller den tillräckligt hårt för att
författaren scen efter scen skall kunna få avbryta
händelseförloppet och låta figurerna
diskutera illusion och verklighet,
personlighets-klyvning och sanningens relativitet — utan
att publikens spänning minskas.
Det är inte många dramatiker, som förmått
ge den stora publiken så pass kraftiga doser
av psykologisk dialektik som Pirandello, utan
att publiken tyckt illa vara.
Det beror på hans skicklighet i scenisk
avvägning. Han har nämligen klätt in
dialektiken i mera populära element. Det är rentav
denna inklädnad som fått publiken att låta sig
väl smaka. Han gör den dialektiska
grundtanken acceptabel genom att ge miljön och
handlingen naturlighet, enkelhet, gärna ett
brutal kraft och genom att göra personerna
temperamenlsfulla och rörliga. Den teater
som söker undvika yttre livlighet — den är
ej Pirandellos.
Det bästa exemplet på hans skicklighet att
dramatiskt avväga är naturligtvis ”Sex roller
söka en författare”. Först skapar han här ett
intryck av ett trovärdigt virrvarr med alla
element hoprörda till ett fullständigt kaos —
sen reder han ut dem steg för steg och skapar
därmed publikens nyfikenhet på vart
författaren vill hän.
I ”Att finna sig själv” går han en annan
väg. Han gör sitt personval med tanke på att
åstadkomma ett intryck av frisk spänning —
en svensk sjöman uppträder i pjäsen som
älskare åt den italienska primadonnan! En
doft av unga nakna kroppar och salt stormigt
hav får bidraga till att ge det psykologiska
problemet ökad konkretion.
Detta är betecknande för Pirandello: ett
psykologiskt tema som tilltalar the upper
ten och en behandling därav som tilltalar
en naiv, på spänning, överraskningar och
effekter lysten teaterpublik.
Teatern har allt skäl att vara tacksam mot
Pirandello. Han har inte bara öppnat
diskussion om teaterns eget psykologiska problem.
Han har inte bara skapat alldeles förträffliga
roller. Han har därjämte skapat spänning
kring teatern själv.
Hans pjäser äro inte alltid sobra
konstverk. De kunna ibland verka snabba skisser.
Men han har inte varit rädd för att söka
göra sina psykologiska problemdramer —
populära.
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
