Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irja Browallius: Födelsedag. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRJA B RO WALLIU S
strax försvinner den där glimten, och hon ser
åter stilla och ödmjuk ut.
— En stämma så grovljudder, suckar hon
tyst, dä har han ju alltid haft, Emil. Annat
än i början, när jag kummit hem. Då va dä
lek och smek, och han va så danner etter mej
och så välmenter, så välmenter. Han hade ju
väntat, och det va dä, som tog mej. Men den
di väntar mest, ställer di likaväl illa för.
Beda stiger plötsligt upp och börjar bjuda
kring av tårtor och kakor.
— Nä, ho har inte haft dä för avligt, viska
gummorna till varandra och taga för sig av
tårtorna, så att där ligga kullriga högar av
gul sockerkaksbotten på assietterna. Emil inte
så mycket som titta ått en flickslänga, han
gick ju dänne och vänta och arbeta i tovuga
klär på sina gärden. Och um folk kum inum
te honom um kvällar, satt han dänne och
stoppa strumpor och lappa boxerna, och på
spisen kokade potaten eller gröt så hårder som
stamp. Töcken väntan, sa di, och va vurta dä
sedan ?
Men Beda börjar med en gång språka om
än det ena, än det andra där bortifrån. Ett tu
tre skrattar hon, och blygheten och skyggheten
är alldeles borta. Kaffet och värmen och alla
de vänliga orden ha visst till slut tinat upp
henne.
— Nä, var så goda nu och håll på och
ät kaker! säger hon fryntligt. Dä här va
rart, tillfogar hon leende, töcken matta och
tocket tyg och sånt kaffekalas. Slå i tretår,
flicker!
Bedas äldsta flicka sätter sig vid orgeln och
spelar en stump ur ett nött gammalt häfte.
Beda lyfter Pelle i Sunds lilla flicka på knäet
och stryker henne försiktigt över håret, pratar
skrockande och belåtet med henne och guppar
henne upp och ner i takt med orgelns gnälliga
toner. Någon av gummorna säger en rolighet,
och så blir det skratt och mycket prat och så
skratt igen. Då skramlar hjuldon utanför,
Emil kommer hemkörande. Den raggiga lilla
hästen travar med tomt lass raskt förbi
fönstret där ute i månskenet. Emil hoppar av,
slänger upp förstugudörren och skriker in:
— Sela åv märra, Beda! Gåck ut och sätt
fart i bena, ditt fulkritter!
Ett kallt, ogästvänligt drag far kylande in,
när en av töserna öppnar köksdörren.
Kaffekopparna skramla till mot faten, det blir tyst.
Och i den tystnaden säger Beda med sin
vanliga, undfallande och ängsliga stämma:
— Jaa, Emil. Jag kummer på evliga
momangen.
Gummorna dricka skyndsamt ur den sista
klunken, resa sig, borsta kaksmulorna från
kjolen och taga reda på sina gräddbuteljer
och tårtaskar. Snart äro de flesta utom dörren,
men Emil märker ju ingenting av
förstämningen. Han kliver in i köket och för med sig
en kall och frisk doft, skrattar bullersamt och
gemytligt.
— Gratulationer te fölsedagen, säger han,
dä inte bra för regeringa bli så fjäskader för.
Ho pöser över, Beda.
Pelle i Sunds gumma knäpper stönande på
sig bottinerna, så reser hon sig igen och drar
på sig vantarna.
— Dä la bra för Beda, och passligt mä,
säger hon med stark betoning och en
förebrående blick. Beda ä en rejäler människa.
Sådana hänsyftningar förstår inte Emil.
— Joo, regeringa ä bra, ho, säger han
jovialiskt. Jag kasserar na inte. Ho duger.
— Adjö då, säger Pelle i Sunds gumma i
knapp ton och skyndar efter de andra i backen.
Månen har stigit högre på himlen, och
mellan träden är det stilla och en försilvrad
skymning.
— Dä kallt, säger Elin i Lövsnåret.
— Dä känns så etter kaffet och värmen,
svarar någon.
— Skönt en har karln hemma och allting,
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
