Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irja Browallius: Födelsedag. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖDELSEDAG
ihåg det glada och ljusa, det brokigt färgrika
och fängslande, de vänliga ansiktena, de milda
orden. Oron, ängslan, förskräckelsen för det
främmande och till slut också den svåra
ensamhetskänslan, allt det där kan hon inte
påminna sig nu längre. Beda ler igen. Hon
har ju ändå varit ute i världen, stått på det
stora skeppet och sett ut över vida havet med
djupa vågdalar och höga vågberg och känt
doften av stora vidder av vatten. Bakom Beda
på den öppna köksdörren sitter en stor affisch
uppspikad. Sonen har fäst den där, ty nu är
det han, som längtar bort. På den affischen
far en väldig, svart och gul ångare över ett
kornblått hav, svallvågorna löpa över vattnet
som krusiga ljusblå band, himlen är brandgul
och röd av en strålande solnedgång, och långt
borta synes en flik av ett främmande land.
Beda lutar ryggen mot den affischen. Längst
ner på den stå några ord på engelska.
Pelle i Sunds gumma stavar på orden.
—• Läs du, Beda! säger hon så. Du som ä
styver på amrikanska språket.
Beda tittar länge på de där orden. Det tar
ju en stund för henne att liksom återvända
till nuet. Hon läser. Visst, hon kan det där.
Hon uttalar de främmande orden, och alla
sträcka på huvudena, stirra på henne och
lyssna. De få också något barnsligt häpet över
sig, där de sitta och se på Beda, hon som varit
långt borta och sett mycket.
— Jaha, tocket språk, beskärmar sig Pelle
i Sunds gumma, dä låter inte för rart. Och
sånt talar di.
Beda känner nyfikenheten omkring sig.
Ingen mer än hon har varit där borta, och
nu väntar alla, att hon skall tala om något.
Plötsligt får hon sådan tillförsikt, sådant
självförtroende, och så ler hon vänligt och
lite överseende.
— I Amerikat va dä inte som här, säger
hon stillsamt. Alla se uppmärksamt och
avvaktande på henne.
— Dä förstår en fäll, säga de
småmutt-rande, tystna och vänta.
— Neej, säger då Beda plötsligt med
betoning och reser sig upp och börjar röra om
i spisbrasan med eldtången. Små röda gnistor
fräsa till och hoppa och fara kring det svarta
järnet. Neej, återtager Beda nästan upprörd
och svänger med eldtången och kisar in i
brasglöden. En blev hädder som e människa, och
på vardan, då arbeta en, men på söndan va
man människa och gick i fina klär i parker
med förlustelser, och alla tyckte di, att man
va folk, för man va folk.
— Ja, ja, hålla gummorna med och nicka,
insupa varje hennes ord och tänka över det.
— Och tockna hus, som dä va, fortsätter
Beda och drar in andan, med stora fönster,
många stora fönster med ljus i, många ljus
och finheter utåv alla di slag. Och um en hade
pengar, så inte förmena di en att köpa åv
finheterna.
— Nä, nä, nicka gummorna och tänka på
alla ljusen och så parkerna med
förlustelserna.
— Ja, fortsätter Beda med kraft och
värdighet, och nu har hon ställt ifrån sig spistången
och står med armarna i kors över bröstet.
Jag kan rakst inte säga för er, hur olika dä
va mot här, för ni skulle inte kunna förstå dä
rektigt, när ni inte som jag har sett det och
sir dä för er liksom i minnet. Så tystnar hon
ett tag och sätter sig igen, och då rör hon
fortfarande på munnen och talar halvhögt för sig
själv. En blir ju anlessare åv att sitta i
ensamheta många år, muttrar hon, och ingen ha,
som säger just nåe till en annat än för te säga
ifrån um dä och dä.
Här faller nu Beda i tankar igen, och
gummorna börja prata lite bullersamt, precis som
om något hade blivit sagt mot förmodan,
något, som ingen väntat sig att få höra.
”Säga ifrån, ja”, tänker Beda och drar ihop
ansiktet och får en illvillig glimt i ögat, men
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
