Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vilhelm Moberg: En bibliotekarie. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILHELM MOBERG
ynglingen blir litet ångerköpt. Ovänligt mot
gubben att avfärda en bok på det sättet, när
han själv valt ut den. Han har läst bara
litet i början av den; han kom ganska snart
underfund med att han icke hade några
beröringspunkter med denna lektyr. Boken
hade ingenting att säga honom, den hjälpte
honom icke över några av dagens svårigheter.
Det var stilla, rofulla tankar — men sådant
hörde till lyxen för honom.
— Jag menar inte, att den var direkt dålig,
bättrade han på. Men den var inte aktuell
för mig.
— Inte det, herr Ljungkvist.
Och Molins Efterträdare ser på den unge,
arbetslöse snickaren. Han vet att varje
människa är en värld för sig — och Axel
Ljungkvist representerar för honom en alldeles
främmande värld. Han börjar inse, att han
icke vet vad som rör sig innanför denna
världs gränser. Vad hyser han för sorger och
omsorger, vad är hans bekymmer, hans hopp,
hans livsmål, hans lycka? Molins
Efterträdare står och fördjupar sig i undran,
medan hans blick sökande är riktad på den
unge låntagaren vid utlåningsbordet. En
främmande värld för Molins Efterträdare,
som förnekar den yttre verkligheten och
mediterar på trappan utanför sin affär om
dagarna.
— I kväll ska jag ha många böcker, tror
jag, säger ynglingen. Jag har ju inte annat
att göra än att läsa.
— Hur klarar det sig för herr Ljungkvist?
Bibliotekarien är medkännande.
Arbetslös sedan november, och nu var det
maj. Hans mor har arbete med städning och
skurning, så inte svälter man ihjäl så länge
hon har en brödbit att dela med sig. Fast
inte räcker det till att äta sig mätt varje
måltid. Hemlös är man ju inte heller, så länge
mor har ett rum och en soffa ledig åt honom.
Fast nog kunde man bo bättre.
Den unge snickaren får förtrolighet i
orden — gubben där tycks höra på honom.
Och han kan gärna få veta hur en
yrkes-kunnig arbetare i Allmänninge får ha
det:
Han är så led på det här livet, att han
rakt inte vet vad han skall ta sig till. Varje
dag kommer med sitt eviga enahanda. Tiden
är fördömt dryg; somliga morgnar undrar
man vad det skall nytta till att gå ur sängen.
Och han ligger då så länge som möjligt om
morgonen för att göra dagen kortare. För
vad ska man göra? Han har inte något i
portmonnän, så att han kan gå på ett kafé
eller på bio om kvällarna. Vad ska man
nu ta sig för? Det blir bara att driva
omkring i samhället tillsammans med andra
arbetslösa. Det blir att stå i gathörnen och
prata och suga på samma cigarrett i tur och
ordning — att gå till stationen vid tåget och
titta på dem som kommer och far — att titta
på dem som har pengar. Man får bara gå
omkring och undvara och se på dem som
slipper undvara. Att gå så där många långa
timmar varenda dag kan göra en snurrig i
skallen till slut. Det blir en eländig cirkel
det hela. Det vore kanske bäst att hålla sig
i sängen både natt och dag. Fast man är ung
och frisk och yrkeskunnig arbetare.
Axel Ljungkvist talar sig het, han öppnar
sig för bibliotekarien, och denne lyssnar,
beredvilligt, fogligt, nästan ödmjukt. Han får
en undran stillad, han får svar på frågor,
han får blicka in i en värld som han inte
känner.
Snickarens berättelse är berättelsen om en
människa, som får kämpa mot de dryga
timmarna, de tjugufyra dryga timmarna på
dygnet, en människa som inte vet vad hon
skall göra av det liv hon en gång fått såsom
en dyrbar och oersättlig gåva.
— Så jag tror, att jag skall ha många
böcker i kväll, herr Molin!
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
