Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vilhelm Moberg: En bibliotekarie. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN BIBLIOTEKARIE
sin kamp har han i böckerna fått hjälp av
tankar, som tänkts långt inne i det förflutna.
Av Montaignes sköna ord om ensamheten —
om den undangömda kammaren, där
människans sanna frihet njutes. Och om döden:
”Må döden finna mig, medan jag odlar min
kål, obekymrad om dess ankomst men ännu
mer obekymrad om min ofullbordade täppa.”
Molins Efterträdare äger ingen familj,
hans levnad är ensam och torftig och stilla.
Folk vet ju knappast vad han heter. Men
hans tillvaro är väl uthärdlig, nästan
lycklig. Hur väl har han inte fattat en sanning:
Hur litet människan än ängslas, så ängslas
hon för mycket. Varför skall rtian brådska
och styra och vara företagsam; det finns så
få handlingar, som djupare sett angår en.
Sina affärer skall man sköta, men så
obetydligt som möjligt.
Så tänker bibliotekarien där i
lånbibliotekets mörka lilla krypin, medan han kväll
efter kväll lånar ut böcker utan minsta
ersättning för sitt besvär. En människa, som
inte kan göra sitt arbete fruktbärande.
Molins Efterträdare har öppnat skåpen
och slagit upp utlåningsjournalen. Och denna
kväll lånar han på mindre än en timme ut
tio band av svenska folkets båda största
författare, Runa och Leonard Strömberg.
Kvällens resultat är ungefär medelgott. Men han
ser dock inte fullt belåten ut. Ingen lånar
de böcker, som han inköpt på eget bevåg.
Medan däremot de andra, som de sakkunniga
inköpt, blir alltmera slitna och söndriga. Och.
det tycks som om han motvilligt lämnade ut
vissa band. Är det därför att han själv inte
tycker om dessa böcker? Det kan man fråga.
En duktig och trofast bibliotekarie är han,
men man ifrågasätter stundom, om han är
en verklig bokvän. En bokvän får väl inte
bara älska en del böcker, om hans kärlek till
litteraturen är äkta.
Men nu ljusnar blomsterhandlaren vid
åsynen av en ung man i sportmössa,
blåskjorta och blanknött kostym. Det är Axel
Ljungkvist, snickare till yrket, men arbetslös.
Han har ju obegränsad ledig tid, och han
har börjat låna böcker för att få tiden att
gå, mycket uppmuntrad av bibliotekarien.
Sista gången valde han själv ut en bok åt
den unge arbetaren. Det var Montaignes
”Essayer”, och den skall Ljungkvist lämna
tillbaka nu. Och Molins Efterträdare står i
spänning och förväntan. Det är en särskild
historia med den boken.
Han har köpt ”Essayer” för egna pengar
och skänkt den hit. Den har kommit hans
hjärta närmare än någon annan bok, och
därför ville han att den skulle vara
tillgänglig även för andra. Han började
framhålla den för var och en som kom. Man
tittade i volymen för att se vad den handlade
om — läste några rader här, några där. Och
så avböjde man, aktningsfullt, generat eller
föraktfullt. Ingen ville låna den. I flera år
har han suttit här och framhållit boken
vid tillfälle, dock med allt hopplösare
stämma.
Det har varit sig själv, sitt eget innersta,
som han bjudit ut för invånarna i samhället.
Och som man allmänt avböjt.
Tills han förra utlåningskvällen lyckades
få den unge arbetslöse snickaren att ta den.
Och han måtte ha slukat den med detsamma,
den kommer redan tillbaka. Det darrar i
bibliotekarien av glädje.
— Nåå? Herr Ljungkvist är väl belåten
med den?
Ynglingen i den blanknötta kostymen
möter honom med tveksam uppsyn.
— Inte var det något särskilt, säger han
och börjar studera bokryggar i skåpet.
Glädjevågen i blomsterhandlaren sjunker.
— Tyckte inte herr Ljungkvist?
Besvikelsen röjer sig så tydligt i tonen, att
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
