Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frans G. Bengtsson: Äreräddning för Campeadoren - Anmälda böcker - Ramón Menéndez Pidal, The Cid and his Spain
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANS G. BENGTSSON
ÄRERÄDDNING
FÖR CAMPEADOREN
Han hette till en början endast Rodrigo
Diaz, vilket i hans trakter var ett allt utom
ovanligt namn i det elfte århundrade som såg
honom födas. Emedan han var av gammal
hedervärd adel — västgotiskt blod i sådan
utspädning som långa sekler och oroliga
förhållanden måst medföra även i de bästa
familjer — kallades han som vuxen ung
riddare Rodrigo Diaz de Vivar, efter sin lilla
magra födelseby långt uppe i norr i Gamla
Kastilien. Senare, när hans svärd och hans
bedrifter blivit bekanta runt alla spanska
halvöns konungariken, kristna och moriska, och
efter det poeter och kringvandrande sångare
på allvar börjat taga honom om hand,
benämndes han ofta, med ett lånat arabiskt
ord, endast Cid eller Mio Cid, vilket betyder
min herre: inte riktigt så som när vi i en
järnvägskupé säga ”min herre” till en
obekant person, utan med en nyans i betydelsen
som vi i vårt språk inte längre ha kvar i bruk,
en åldrig feodal nyans som i ett bleknat
återsken finns kvar till exempel i det engelska
My Lord. Stundom ärades han då dessutom
med namnet Campeador — på
medeltidskröni-körernas språk Campi-doctor —, det är Seger-
Ramon Menéndez Pidal: The Cid and his
Spain. With a foreword by the Duke of Berwick
and Alba. John Murray. London 1934.
herren eller Slagfältens Mästare; och med sitt
sålunda färdiga namn gick han till
eftervärlden som de gamla kastilianska
balladförfattarnas älskling och sitt efter hand mäktigt
vordna folks utkorade hjälte framför alla
andra.
Därpå gingo seklerna; morerna drevos till
sist ut, och världen blev i viss mån en annan;
och Mio Cid blev en legend och blev också
en annan. Fransmän spelade honom
småningom på teatern som hövisk kavaljer, och
spanska målare avbildade honom i bästa
fem-tonhundratalsplåtharnesk och med välvårdat
skägg å la mode, upphöjd, romantisk och
tidlös. Och därpå kom slutligen upplysningen
och de moderna lärda i Europas olika länder
med sin nya kritiska vetenskap, och onda
dagar bröto in för den stackars Cid. I första
yran tog denna nya vetenskap honom
summariskt nog och förklarade honom gärna
obefintlig: han hade aldrig existerat, han var
endast en myt, en dröm av gamla berusade
versmakare i mörka åldrar, eller ett
patriotiskt humbugsnummer av primitiva krönikörer
som snabbt läto sig genomskådas av en
nyktert professorlig ande med kritiskt förnuft
bakom brillorna. Detta var gott och väl till
en tid, och allvarligt motstånd tycks endast
ha rests av en gammalmodig spansk adelsman
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
