Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frans G. Bengtsson: Äreräddning för Campeadoren - Anmälda böcker - Ramón Menéndez Pidal, The Cid and his Spain
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANS G. BENGTSSON
man kanske ändå inte gå så långt som till att
låta sina sympatier i stort överflyttas från
halvöns araber till de kristna; och det får
erkännas att författaren själv i sin upphöjda
opartiskhet inte i onödan ivrar för en sådan
inställning. De kristna staterna hade
framtiden för sig, alstrade kloka politiker och
dugliga krigare, men göra dock ett jämförelsevis
sterilt intryck bredvid dem de till sist skulle
övervinna. Poesi, vetenskap, historieskrivning,
arkitektur och mycket annat, hela livsformen
överhuvud, allt ter sig så ojämförligt
överlägset hos halvöns muhammedaner att det är
omöjligt att inte känna de största sympatierna
för dem. Det är sant att de alltför mycket
sysslade med vers, strängaspel och pokulerande
med vackra flickor i månsken, och det
historiska skeendet har en vana att ganska tungt
rulla fram över dylika tidsfördriv och deras
utövare, sedan de sistnämnda hunnit
tillräckligt uppmjukas; men den poesi de
åstad-kommo var verkligt god poesi, enligt alla
kännares vittnesbörd, något som alls inte är ett
självklart fenomen under likartade skeden,
och deras beklagliga njutningsliv synes ha
haft en prägel av intellektualitet, skönhet och
spontan glädje, som kristna folk, trots alla
behjärtade ansträngningar, sällan eller aldrig
lyckats fullt tillfredsställande krångla sig
fram till. De glömde bort att slåss, stackars
människor, och trodde på fridens och
förnuftets seger, såsom brukligt är i liknande
fall; och det magra kristna sällskapet uppe i
norr, som alls inte anfäktades av dylika
tankegångar, gjorde därför grundligt kål på dem
till slut. Detta var måhända en historiens
rättvisa dom, men någon egentlig glädje över
utgången kan man inte gärna känna.
Under hela Cids ungdom och mannaålder
går allting så utmärkt för de hårda och
plundrande kristna och så illa för de älskvärda och
kultiverade muhammedanerna, att det känns
som en avgjord lättnad att i verkets senare
hälft se almoraviderna uppträda på arenan.
Dessa voro enkla ökenrövare från Sahara med
en färsk religiös väckelse bakom sig; de
sysslade varken med versskrivning eller
pokulerande, utan endast med handgripliga ting
till Allahs tjänst. De kommo över från Afrika
med svärd och trummor, med svarta slöjor
för ansiktet och det heliga krigets gröna fanor
framför sig samt brakade en vacker höstdag
år 1086 samman med Kastiliens ridderskap
i den stora drabbningen vid Sagrajas, i
trakten av Bajadoz i Estremadura. När konung
Alfonso av Kastilien, som nyss ansett sig som
hela halvöns blivande herre, vid slutet av
denna dag sårad befann sig på flykt med
en fåtalig flock överlevande, arrangerades av
segrarna på slagfältet ett skådespel som skulle
kunnat komma den gamle filosofiske
Lucre-tius att anställa förnyade betraktelser över de
märkliga fenomen religionen är i stånd att
framalstra. De slagna kristnas lik samlades in
och staplades upp i ett par ofantliga högar,
på vilka i morgongryningen almoravidernas
muezzins klättrade upp, för att från dessa
improviserade minareter vid fastställd timme
kalla de rättrogna till morgonbön, i Allahs
namn, den Förbarmandes, den
Miskund-sammes.
De visade sig även i. fortsättningen som
mycket energiska och effektiva män, så länge
öknens styrka satt kvar i dem, och ett par
decennier framåt drevo de kastilianare och
aragoneser från många slagfält; själve den
oövervinnlige Cid hade svårt att hålla sig
uppe mot dem och fick se sina bästa kamrater
falla för de hårda ökenteologernas vapen.
Islam i Spanien hade fått en respit; men det
poetiska livet i Andalusien släcktes av den
almoravidiska teologien, och Sevillas och
andra orters lyriska furstar, befunna
olämpliga för tidens allvar, fingo sluta sina dagar
i afrikanska fängelser. Med skrovlig röst bör-
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
