FRANS G. BENGTSSON man kanske ändå inte gå så långt som till att låta sina sympatier i stort överflyttas från halvöns araber till de kristna; och det får erkännas att författaren själv i sin upphöjda opartiskhet inte i onödan ivrar för en sådan inställning. De kristna staterna hade framtiden för sig, alstrade kloka politiker och dugliga krigare, men göra dock ett jämförelsevis sterilt intryck bredvid dem de till sist skulle övervinna. Poesi, vetenskap, historieskrivning, arkitektur och mycket annat, hela livsformen överhuvud, allt ter sig så ojämförligt överlägset hos halvöns muhammedaner att det är omöjligt att inte känna de största sympatierna för dem. Det är sant att de alltför mycket sysslade med vers, strängaspel och pokulerande med vackra flickor i månsken, och det historiska skeendet har en vana att ganska tungt rulla fram över dylika tidsfördriv och deras utövare, sedan de sistnämnda hunnit tillräckligt uppmjukas; men den poesi de åstad-kommo var verkligt god poesi, enligt alla kännares vittnesbörd, något som alls inte är ett självklart fenomen under likartade skeden, och deras beklagliga njutningsliv synes ha haft en prägel av intellektualitet, skönhet och spontan glädje, som kristna folk, trots alla behjärtade ansträngningar, sällan eller aldrig lyckats fullt tillfredsställande krångla sig fram till. De glömde bort att slåss, stackars människor, och trodde på fridens och förnuftets seger, såsom brukligt är i liknande fall; och det magra kristna sällskapet uppe i norr, som alls inte anfäktades av dylika tankegångar, gjorde därför grundligt kål på dem till slut. Detta var måhända en historiens rättvisa dom, men någon egentlig glädje över utgången kan man inte gärna känna. Under hela Cids ungdom och mannaålder går allting så utmärkt för de hårda och plundrande kristna och så illa för de älskvärda och kultiverade muhammedanerna, att det känns som en avgjord lättnad att i verkets senare hälft se almoraviderna uppträda på arenan. Dessa voro enkla ökenrövare från Sahara med en färsk religiös väckelse bakom sig; de sysslade varken med versskrivning eller pokulerande, utan endast med handgripliga ting till Allahs tjänst. De kommo över från Afrika med svärd och trummor, med svarta slöjor för ansiktet och det heliga krigets gröna fanor framför sig samt brakade en vacker höstdag år 1086 samman med Kastiliens ridderskap i den stora drabbningen vid Sagrajas, i trakten av Bajadoz i Estremadura. När konung Alfonso av Kastilien, som nyss ansett sig som hela halvöns blivande herre, vid slutet av denna dag sårad befann sig på flykt med en fåtalig flock överlevande, arrangerades av segrarna på slagfältet ett skådespel som skulle kunnat komma den gamle filosofiske Lucre-tius att anställa förnyade betraktelser över de märkliga fenomen religionen är i stånd att framalstra. De slagna kristnas lik samlades in och staplades upp i ett par ofantliga högar, på vilka i morgongryningen almoravidernas muezzins klättrade upp, för att från dessa improviserade minareter vid fastställd timme kalla de rättrogna till morgonbön, i Allahs namn, den Förbarmandes, den Miskund-sammes. De visade sig även i. fortsättningen som mycket energiska och effektiva män, så länge öknens styrka satt kvar i dem, och ett par decennier framåt drevo de kastilianare och aragoneser från många slagfält; själve den oövervinnlige Cid hade svårt att hålla sig uppe mot dem och fick se sina bästa kamrater falla för de hårda ökenteologernas vapen. Islam i Spanien hade fått en respit; men det poetiska livet i Andalusien släcktes av den almoravidiska teologien, och Sevillas och andra orters lyriska furstar, befunna olämpliga för tidens allvar, fingo sluta sina dagar i afrikanska fängelser. Med skrovlig röst bör- 32