Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frans G. Bengtsson: Äreräddning för Campeadoren - Anmälda böcker - Ramón Menéndez Pidal, The Cid and his Spain
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄRERÄDDNING FÖR CAMPEADOREN
att göra svart (befogat eller obefogat) till vitt,
utan att åstadkomma detta på ett sådant sätt
att den räddade inte därigenom förvandlas
till en ointressant abstraktion. Ens första
känsla vid öppnandet av ett verk där till
exempel Caligula skall tvättas och ”förklaras” är
en lätt rysning av ängslan: kanske skall man
nu bli berövad en praktfull skurk och galning
för att i stället begåvas med en välförståndig
ung man med småborgerliga tendenser,
slätkammad och omtänksam, en glädje för
människovännen men en styggelse för den
egoistiske läsaren. En liknande ängslan kunde
man på förhand vara böjd att hysa inför
föreliggande långt mera resonliga rentvagning av
en hittills fläckad men färgrik gestalt. Dozys
Cid var en ensidig och delvis falsk historisk
bild, men ondskans spektrum gjorde honom
åtminstone iögonfallande. Don Ramön
Menén-dez Pidal återupprättar sin hjälte såsom
patriot, lojal vasall mot oförstående och
skvallerförledda monarker, kristen kämpe och
allmän spansk föregångsman på det politiska
området: riskerar man inte då att få se honom
blekna till en abstrakt salongs-Cid, ett
klassiskt deklamationsnummer och en
söndags-skolebild?
Till det föreliggande verkets stora beröm
kan man fastslå att så inte är fallet: något
formellt hjälteideal trollas här inte fram inför
efter hand förströdda blickar, utan en fullt
egenartad personlighet, utrustad med alla
sådana individuella och primitiva drag som
bevarats av psykologiskt torftiga källor.
Genomgående synes Cid redan i förhållande
till sin egen samtid ha varit en gammalmodig
natur, full av allsköns traditioner som redan
börjat förblekna i hans århundrade. Som ung
kastiliansk hovämbetsman satt han som domare
i ett antal brottmål, varvid han lugnt höll
sig till gamla hävdvunna gudsdomar och
åldriga västgotiska paragrafer, ehuru tidens finare
jurister funno sådant en smula antikverat.
Andra analoga karaktärsdrag hos honom
hittar man här och var. Påven Gregorius VII,
som gärna lade sig i allt möjligt, ivrade för
att man i Spanien skulle lägga bort det gamla
västgotiska eller toledanska sättet att skriva
och i stället övergå till fransk handstil, och
ryed åtskillig suckan fogade sig slutligen
kungar och prelater, måna om sin salighet,
i detta bud; men Cid, som i sin ungdom lärt
sig en smula skrivkonst efter det gamla
rrtaneret, förblev hårdnackat kvar vid vad han
lärt, och i hans kansli i Valencia fingo hans
skrivare intill hans död forma vissa heretiska
skrivtecken på det nationella sätt han höll fast
vid, vad än nitälskande påve och fromma
legater kunde ha att anmärka i ämnet. Det var
på hans tid ännu brukligt att landsförvisade
adelsmän läto sitt skägg växa långt, till tecken
på sin sorg och sin landlöshet; men Cid lät
det växa längre och yvigare än alla andra och
bar det slutligen i flätor, något som föll i
ögonen såsom mycket gammalmodigt. När
han efter en sådan landsförvisning, vållad
av avundsmäns tungor, mötte sin konung,
Alfonso VI av Leon och Kastilien, i vars nåd
han för tillfället återupptagits, steg han av
sin häst, böjde knä och rygg, ryckte upp en
handfull gräs och bet i detta, till tecken på
lojalitet och underkastelse: även detta var en
hävdvunnen ceremoni, men redan bleknad och
halvt glömd, nu endast praktiserad av en man
som Cid, som höll fast vid fädernas bruk och
var främmande för allt jäkt efter
nymodigheter. Man måste tycka om honom sådan han
vördnadsvärd och barbarisk tuggar på
gräs-totten, med det långa skägget i flätor — mera
än om ett halvtjog abstrakta dygder och
chevalereska finesser hängts på honom som
hjälteprydnad.
Men om man i ett verk som detta lär sig att
uppskatta — och till och med tycka om —
Campeadoren och att inse att Dozys
framställning av honom är skev och orättvis, behöver
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
