Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - François Mauriac, Natten tar slut, anmäld av Sven Stolpe - Michail Sjolochov, Nyplöjd mark, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ämnar gifta sig med en ung student i staden.
Thérèse lever upp vid kontakten med sin
dotter och hennes känslor men på ett sätt som
visar sig tragiskt. Hennes ödesmärkta gestalt
har ännu kvar något av sin gamla charm och
makt, och när den unge studenten träffar
henne, glömmer han dottern och riktar
i stället sin kärlek mot modern. Thérèse
försöker kämpa emot men endast med halvt
hjärta. Hennes liv har varit så fattigt och så
ensamt, att hon inte kan undvika att känna en
triumferande glädje över den hyllning som
kommer henne till del. Emellertid viker hon
undan och återvänder förkrossad och
dödsdömd till sitt hem, där maken och den
oförsonliga svärmodern vänta henne. Hon lyckas
åstadkomma, att dottern återförenas med den
unge mannen, och boken slutar med att hon
dödsdömd ligger till sängs och känner döden
nalkas; hon uppfattar det inte som en natt,
följande på livets ljusa dag, utan som en
morgon, följande på en ohygglig, dyster livsnatt.
Mauriac visar i denna bok åter sin förmåga
att levande gestalta sprängda själsliv, maniska
ångeststämningar, osunda och hårt pressande
miljöer. Hans stil har kvar sin kraft. Den är
knappt refererande men avbrytes ibland av
retoriska frågor — som av ångeststön. Han
har själv i ett intressant företal redogjort
för sin boks tillkomst och sin ställning till
den. Hans mening var ursprungligen, att den
olyckliga Thérèse skulle få dö en kristen
människas död. Han har emellertid förintat den
del av manuskriptet, som redogjorde för
denna slutliga försoning. Detta därför att han
inte kunde se ”den präst som skulle ta emot
Thérèses bikt. I Rom har jag funnit honom,
och nu vet jag (och kanske kommer jag en
dag att skriva ned det), hur Thérèse trätt in
i dödens ljus.”
Man gripes av det allvar, med vilket denne
diktare arbetar. Och man glömmer icke denna
olyckliga kvinna, som inom sig har en
medfödd ond makt att förleda och förgifta, och
som förgäves försöker neutralisera sin makt
genom att avsiktligt vanställa sitt ansikte och
överbetona dess anskrämlighet och ålder. Man
förstår, att i hennes värld måste livet vara
natten och döden det slutliga ljuset. Mauriac
säger själv i sitt företal: ”Hon tillhör det
slags varelser (en oräknelig familj!), som
inte skola komma ut ur mörkret, förrän de
lämnar livet. Det begäres intet annat av dem,
än. att de inte skola finna sig till rätta med
mörkret.” Det är hård och sträng katolsk
människokunskap. Sven Stolpe
Kollektivt seringens
epos
Michail Sjolochov: Nyplöjd mark.
Översättning av David Belin. Tiden. 5:—.
När den ryska revolutionen genomfördes,
delades godsägarnas och kyrkans jord upp
bland bönderna, och antalet enskilda
jordbruk växte oerhört. Men enligt den
marxistiska teorien måste under utvecklingens gång
motsatsen mellan stad och land, bonde och
industriarbetare upphävas för att det
kommunistiska samhällets sociala grundval skulle
bli enhetlig, och samtidigt måste den
individuella produktionsformen avlösas av en
kollektiv. År 1929 var man mogen för det
första försöket att kollektivisera, eller som
man också kan säga: industrialisera
jordbruket. Bönderna satte sig till väpnat
motstånd, men bondeupproren, som voro särskilt
häftiga i Ukraina, slogos hänsynslöst ned.
Kollektiviseringen av jorden börjar mot
bakgrunden av brinnande byar. Steg för steg
avvecklade myndigheterna de gamla jordbruken
och skapade kollektiv. Bönderna reagerade
med förtvivlan, slaktade sin boskap, försökte
på allt sätt sabotera arbetet, vägrade att beså
sin areal i full utsträckning och leverera sin
överskottsspannmål till tjänstemännen. Att
man ändå inte på ledande håll gav vika utan
skoningslöst fortsatte, berodde på att
sädes-leveranserna voro nödvändiga för
femårsplanen och att ett misslyckande på den agrara
fronten skulle inneburit ett misslyckande på
den industriella. År 1930 på våren funno sig
dock bolsjevikerna föranlåtna att mildra
tillvägagångssättet, och i ett tal varnade Stalin
för vad man i bolsjevikernas politiska
terminologi kallar högeravvikelser och
vänsteravvikelser. Man fick vid kollektiviseringen
av jorden inte gå för konservativt men heller
inte för radikalt tillväga — detta var
innebörden i Stalins tal.
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
