Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Hilton: Adjö, mr Chips! översatt från engelskan av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAMES HILTO N
ADJÖ, M R C H I P S!
En kort roman
översatt från engelskan av
GUNNAR MASCOLL SILFVERSTOLPE
När man börjar bli lite gammal, så känner
man sig myckel sömnig ibland (fastän man
därför naturligtvis inte behöver vara sjuk)
och tycker att timmarna vagga fram som lata
kreatur över en äng. Det var precis fallet med
Chips, då man kommit in ett stycke på
höstterminen och dagarna blevo så korta, att det
var tid att tända gasen före kvällsuppropet.
Ty i likhet med gamla sjökaptener indelade
Chips tiden efter det förgångnas signaler —
det kunde han för resten mycket väl göra,
eftersom han bodde hos mrs Wickett, vars hus
låg alldeles intill skolans inkörsport. Han
hade haft sitt hem där under mer än ett
årtionde sedan han definitivt slutade som
lärare, och både han och mrs Wickett höllo
sig mera till Brookfield- än till Greenwichtid.
— Mrs Wickett, brukade Chips säga, och
hans ryckiga och gälla röst hade då en
ungdomligt livfull klang, jag får bestämt in lite
te före överläsningen, eller hur?
När man börjar bli lite gammal, känns det
skönt att sitta vid spiseln och dricka en eller
ett par koppar te och höra hur skolklockan
ringer till middag, upprop, överläsning och
tystnad. Chips ställde alltid pendylen efter
den sista ringningen. Därpå satte han fast
gallret i spiseln, släckte gasen och valde ut
en detektivroman till nattlektyr. Mera än ett
par sidor hann han sällan läsa innan sömnen
kom mjukt och snabbt — han förnam den
snarare som en mystisk intensifiering av
tillvaron än som en övergång till en främmande
värld. Ty hans dagar och nätter voro i lika
mått fyllda av drömmar.
Han började bli lite gammal — men
därför behövde han naturligtvis inte vara sjuk.
Doktor Merivale förklarade till och med att
det inte alls var något fel på honom.
— Min käre vän, du är faktiskt mycket
piggare än jag, kunde han säga, då han så där
var fjortonde dag tittade in och drack ett glas
sherry. Du har passerat den ålder, då folk får
allvarliga sjukdomar, och du tillhör säkert de
där lyckliga prissarna, som dör en naturlig
död. Om du överhuvudtaget dör för resten!
Det kan man aldrig veta när det gäller en sån
egendomlig gammal figur som du.
Men när Chips var förkyld och östanvinden
dånade över mossarna, hände det att Merivale
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
