Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Hilton: Adjö, mr Chips! översatt från engelskan av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADJÖ, MR CHIPS!
tog mrs Wickett avsides i tamburen och
viskade:
— Ni måste vara på er vakt — förstår ni?
Det är egentligen inte något särskilt — det
är bara åldern, ser ni, och den åkomman är,
när allt kommer omkring, den farligaste av
alla . ..
Åldern — herregud, ja! Att vara född 1848
och att ha varit med på stora
världsutställningen om också bara som en liten parvel —
det var sannerligen inte många, som kunde
skryta med sånt. Chips kunde dessutom till och
med komma ihåg Brookfield från Wetherbys
tid. Detta var egentligen något fenomenalt.
Wetherby var visserligen en gamtnal män den
gången, det vill säga 1870 — ett årtal, som
man erinrade sig lätt för fransk-tyska krigets
skull. Chips hade ryckt in vid Brookfield
efter ett års tjänstgöring vid Melbury, som
han inte tyckte om, huvudsakligen därför att
man skojade åtskilligt för honom där. Men
Brookfield hade han tyckt om nästan från
första stund. Han kom så väl ihåg den dag
han var där för att göra upp om sin
anställning — det var en solig julidag och luften var
full av blomsterdoft och av smattret från
slagträna nere på cricketplanen. Brookfield
spelade mot Barnhurst och en av
Barnhurstpoj-karna, en liten knubbig grabb, hade gjort en
överdådig ”century”. Så konstigt att dylikt
kunde stanna kvar i minnet med så livliga
färger! Wetherby var mycket faderlig och
vänlig mot honom; den gamle rektorn var
antagligen sjuk redan då, stackare, ty han dog
under sommarferierna, innan Chips började
sin första termin. Men de två hade i alla
fall träffats och talat med varandra. Ibland
när Chips satt framför elden inne hos mrs
Wickett, brukade han tänka: ”Jag är
sannolikt den enda mänska i världen, som har ett
klart minne av gamle Wetherby.” Klart, ja
då; i hans minne återkallades ofta den
som
mardagen med solskenet som silades genom
dammet i Wetherbys arbetsrum:
— Ni är en ung man, mr Chipping, och
Brookfield är en gammal institution.
Ungdom och ålderdom brukar kunna trivas
tillsammans. Ge all er entusiasm åt Brookfield,
och Brookfield skall säkert ge er något i
gengäld! Men låt dem inte driva med er! Jag tror
mig veta att disciplinen inte precis har varit
er starkaste sida vid Melbury?
— Nej, det är nog sant, sir.
— Nå, lika gott — ni är ung och sådant där
beror på erfarenhet! Nu har ni en ny chans.
Ni skall verka sträng från början, det är hela
hemligheten!
Kanhända det. Han kom mycket väl ihåg
då han första gången hade fått det
fasansfulla uppdraget att övervaka läxläsningen —
en solnedgång i september för niera än ett
halvt sekel sedan — aulan fylld av livskraftiga
barbarer, beredda att sluka honom som sill
rättmätiga rov. Ä, det var hans ungdom med
rosig hy, hög krage och polisonger (ett sånt
konstigt mod man hade dåförtiden) som
lämnades ut på nåd och onåd till femhundra
samvetslösa banditer, för vilka kvaddandet av nya
lärare var en utsökt konst, en rafflande sport
och nästan en ädel tradition. En i taget voro
de hyggliga små parvlar, men så här ”en
masse” absolut hänsynslösa och oblidkeliga.
Den där susningen när han satte sig i
katedern — minen han anlade för att dölja sin
nervositet — den stora klockan, som tickade
över honom och lukten av bläck och
bänkfernissa — de sista blodröda solstrålarna,
som föllo in på snedden genom de målade
fönsterrutorna. Då smällde någon med ett
bänklock — nu gällde det att använda
överraskningens taktik och att visa att han inte
var att leka med.
— Hör du, du där i femte raden — ja. du
rödhåriga — vad heter du min gosse?
— Colley, sir.
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
