Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Humanisten Levertin - Anmälda böcker - Holger Ahlenius, Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
talanden om religionen om en underlig
tafatthet, som komma en att minnas Jacques
Rivières ord: ”11 y a une sorte de naiveté en
tout écrivain non-chrétien.” Det är, som om
denne professionelle människoforskare endast
utifrån kunde närma sig människolivets
fundamentala konflikter, som om han endast
litterärt kunde fatta begrepp som synd och ånger.
Det är sant, att han bugat sig för Pascal och
förklarat sig föredraga honom framför Musset;
Ahlenius har redovisat passagen. Men det
förefaller också obestridligt — ehuru
Ahle-nius här har en annan mening — alt hans
föreläsning om Pascal i ”Fransk
litteraturhistoria” är sämre än till och med det allra
mesta i detta sannolikt överskattade arbete
(det föreligger visserligen endast i utkast och
fragment)?
1 Levertin talar ofta om mystik, när han vill
närma sig religionen. Det är förvånande, att ingen
av Levertins vapendragare eller kritiker försökt
analysera hans mystikbegrepp. Med stor fördel kan
detta ske i anslutning till ett väldigt svenskt geni,
vid vars sida Levertin förefaller mycket liten och
mycket okunnig om människolivets verkliga problem,
och som han — typiskt nog — aldrig tycks ha
uppmärksammat, Nathan Söderblom. När denne första
gången — i festskriften till domprosten Torén —
gjorde sin för decenniers religionsvetenskapliga
diskussion avgörande distinktion mellan
”oändlighets-mystik” och ”personlighetsmystik”, kunde han gott
ha haft Levertin i tankarna. Levertins mystik är
exakt den ”oändlighetsmystik”, vars samband med
högre former av kultur och kulturreligion Söderblom
så förbluffande skarpsinnigt analyserat. För den
verkliga religionens, för kristendomens
”personlighetsmystik” —• som är rätt ointresserad av
”kulturens” landvinningar men dess mer för själens —
hade Levertin uppenbarligen icke något sinne;
därmed är allt sagt om hans helt oväsentliga och högst
ofullständiga förhållande till religionen.
Anmärkningen gäller dock mindre individen än hela hans
generation, och det skall från kristet håll gärna
erkännas, att även i 80-talets reaktion mot
vanekristen-dom och religiös intolerans ligga utomordentligt stora
positiva — Söderblom skulle ha sagt religiösa —
värden.
5.
Åtskilligt mer skulle vara alt säga om
Levertins humanism, men det får för denna
gång räcka med dessa antydningar om denna
åskådnings två viktigaste luckor. En
grundligare kritik fordrar en tillgång till särskilt
den amerikanska humanismens viktigaste
dokument, som icke är möjlig på den utrikes ort,
där denna anmälan nedskrives.
Till sist därför endast en synpunkt. Det har
många gånger sagts, att Levertins död var en
svår förlust för svensk litteratur, och
otvivelaktigt är detta med tanke särskilt på hans
Linnébok sant. Ä andra sidan förefaller det
uppenbart, att Levertin med åren skulle ha
kommit i mycket smärtsamma konflikter med
ung svensk litteratur. Att han med fasa skulle
ha sett primitivismens inmarsch i vår
litteratur är självklart, men skulle han ha räckt till
för att uppskatta Pär Lagerkvist?
Förmodligen icke. Och skulle denne föraktare av
formlöshet, naivitet och ”folklighet” någonsin ha
kunnat fatta storheten i Harry Martinsons
förnyelse av vad han själv kallade
”modersspråket”?
Levertins kritiska gärning var i själva
verket avslutad: han har skapat en litterär
publik, ett litterärt kulturbehov i Sverige,
och en större insats har ingen svensk kritiker
gjort. Hans egen åskådning var däremot så
tidsbetingad, att vår litteratur knappast skulle
haft något gagn av dess konfrontering med
nyare andliga strömningar. Men om detta är
troligt, så kvarstår i varje fall, att hans stora
insats ständigt är värd att minnas. Holger
Ahlenius har i sin bok fint och varmt
studerat de drag i Levertins personlighet och
verk, som man nu mer än någonsin saknar
i vårt litterära liv — kärleken,
hänsynsfullheten, värmen. Det kan vara nog sagt om
hans egen vackra bok, om man fastslår, att
den är skriven i denna Levertins egen anda.
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
