Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Humanisten Levertin - Anmälda böcker - Holger Ahlenius, Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUMANISTEN LEV ERT IN
att Levertin i stort sett under hela sitt liv
behåller sin ungdoms materialistiska
livsåskådning men pekar på att denna
förvandlas till humanism genom en
”sammansmältning av vetenskaplig livssyn och mystik”. Så
ville väl också Levertin själv se saken.
Emellertid måste här några reservationer göras.
Frågan är av central vikt, därför att denna
levertinska humanism relativt oförvandlad
upptagits av hans lärjungar och just i dessa
dagar står inför sitt definitiva fall.
Om man säger, att Levertin inför tillvarons
oblidkeliga nödvändighet kände en halvt
mystisk vördnad, så måste man samtidigt säga, att
detta är en svag bas för en humanistisk
filosofi. En jämförelse exempelvis med den
amerikanska humanismen visar bäst, hur svagt
grundad Levertins kulturtro faktiskt är. Böök
har redan från de första åren av sin
kritikerbana pekat på det otillfredsställande i
Levertins kunskapsteoretiska orientering: han
gjorde tydligen aldrig klart för sig
innebörden av den kopernikanska omvälvning i
tankens värld som Kants kunskapsteori innebär.
Man kan beklaga, att Vitalis Norström inte
tidigare blev klar med sin bok om
”naturkunskapens självbesinning”, som — om inte
minnet sviker — infördes i en väldig
artikelserie i Svenska Dagbladet just året för
Levertins död; hade Levertin, innan hans
livsåskådning definitivt stelnat, kunnat tänka igenom
Norströms tankegång, hade han aldrig kunnat
skriva sin poetiskt verkningsfulla men som
tanke otillfredsställande Lucretiusessay. Fallet
är typiskt för det svenska kulturlivets
märkliga brist på sammanhang: tankarna gå hos
oss ofta parallellt, utan att påverka varandra.
Det förhåller sig på alldeles samma sätt, när
Böök under hela sin kritikerbana fortsätter
att hävda sin speciella kombination av
ny-kanliansk kunskapsteori och pragmatisk
livsfilosofi utan att ana, att i Uppsala en ung,
lika blygsam som lysande filosof — A. Pha-
lén — redan i tjugufemårsåldern framlägger
en ”kritik av subjektivismen”, som med all
sannolikhet kommer att bestå som en av
svensk filosofis få geniala bragder; denna
detonation i tankens värld hörde aldrig Böök
och de andra svenska humanisterna. Lagarna
för ljudhastigheten i tankens värld äro rätt
besynnerliga: det uppges, att ekot ännu icke
skall ha hunnit fram från Uppsala till Lund.
Levertins naiva, 80-talistiska vetenskapstro
är hans första allvarliga brist som humanist
och tänkare. Det finns också en annan, mindre
uppmärksammad men kanske än viktigare
lakun i hans humanism. Man finner den, om
man ger akt på hans förhållande till
religionen.
Ahlenius har berört saken. Han drai’ fram
intressanta belägg på att Levertin redan tidigt
intresserade sig för Kristus — dock torde
ordet ”dyrkan” vara för starkt i fråga om
den icke omtryckta dikten ”Jag skulle icke
känna galilén?” — och han försöker visa, att
Levertin alltid kände en stark vördnad inför
religionens stormän. Utan tvivel är detta
riktigt. Men det måste inskärpas, att Levertin
beundrar religionen icke som religion, som
livsomskapande tro, utan som spiritualitet,
som förfinad humanism, som andligt
raffinemang, kortast sagt som litteratur. Man kan
med fördel jämföra Levertins förhållande till
religionen med Strindbergs. Ahlenius dröjer
vid Levertins kritik av Strindbergs religion
och tar helt Levertins parti; ”gentemot
Strindbergs primitiva mysticism — — var det en
äkta och sant humanistisk ståndpunkt han
företrädde”. Recensenten vill för sin del
uppriktigt deklarera, att Strindbergs religion —
särskilt under de sista fem, sex åren av hans
liv — intresserar honom vida mer än
Levertins humanism. Det ena är blödande
mänskligt liv med ondska, synd, ånger och
fräls-ningshopp, det andra är förfinat, litterärt
salongsliv. Överhuvud vittna Levertins
ut
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
