Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karin Michaëlis: Strindberg och hans andra äktenskap - Anmälda böcker - Frida Strindberg, Strindberg och hans andra hustru. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARIN MICHAÉLIS
samt damerna sin mening om deras
uppförande.
De gifta sig under årets vackraste månad,
vigas på Helgoland och äro lyckliga så länge
de ha det anspråkslösa dagliga brödet. Ingen
av dem slösar, ingen av dem önskar slå på
stort. De vilja leva helt enkelt bara. Endast
leva. Ingenting annat. Strindberg arbetar som
en rasande. Han är en rasande. Hans själ är
idel bärsärkagång.
Då den unga hustrun märker, att oron
inställer sig hos honom, föreslår hon (med
blödande hjärta) att de skola avbryta
smekmånaden på Helgoland och flytta till London. Där
finns förläggare och teaterdirektörer. Där kan
kanske uträttas något. De slå sig först ned i
Gravesend, en provinshåla av värsta slag. Litet
senare träffa vi dem i London, i en våning
vars ägare är bortrest. De äro hans gäster,
hushållerskan skall sörja för dem.
De leva i fullkomligt armod. Hushållerskan
finns där, men maten skola de själva anskaffa.
Det finns inte ett öre i huset. Då packar Frida
(bakom hans rygg) en koffert med alla sina
värdeföremål, intill underkläder och
vigselring, går med kofferten till en pantlånare,
som lurar henne och bara ger henne hundra
kronor för alltsammans.
Pengarna ger hon Strindberg, så att han
kan resa till Hamburg. Själv stannar hon kvar
för att bearbeta förläggare och teatermän. Här
är en lucka i boken. Man frågar sig, vad hon
har levat av under den närmaste tiden.
I dagboken skriver hon: ”Det gäller att
kämpa. Saknar jag livsduglighet, skall jag gå
nl och stjäla den!”
Strindberg reser till Rügen, då och då
dimper det ned litet pengar till honom,
hundra mark, fyrtio mark. Att dessa betyda
mycket för honom, förstå vi av den roll de
spela i hans brev. Han berättar också, att
åtskilliga skjortor försvunnit. Hon skall se
efter hans underkläder! ”Var äro mina nya
yllesaker?” Han lider av hennes frånvaro
men är oerhört upptagen av sitt arbete.
Skriver själv, att han är ”sérieusement
sinnessjuk”.
Tacken hon får, för att hon i London
outtröttligt kämpar för honom, är utbrott som
det följande: ”Du förfärar mig med din
genialiska rovgirighet!” Han förbjuder henne att
begagna smeknamn på brevkort. Själv skriver
han allt på öppna brevkort.
”Vet du icke, att när jag älskar, låter jag
med nöje misshandla mig, och mitt tålamod
har ingen ände!” Några dagar efter förebrår
han henne den alltför stora intimiteten:
”Icke rota och snoka för mycket i den
andres själ; särskilt icke då två så starka
själar som våra ha mötts. Jag gav dig mer
personlig frihet än du mig. Och i början
intalade du dig, att jag var tämligen dum, du
sökte övertyga dig själv om att jag var löjlig;
men det förstod jag, därför att jag förstår
nästan allting. Du är likväl mer maktlysten
i småsaker än jag!”
Breven flyga och fara emellan dem. Hon
vill ha honom till London, han vill ha henne
till Berlin. Ingen av dem har pengar. Så råder
hon honom att resa på besök till hennes
föräldrar. Inte vill han det! Och plötsligt är han
ändå i Mondsee hos svärföräldrarna och
befinner sig alldeles utmärkt där. Det generar
honom bara (naturligt nog) att hustrun sitter
i London. Skilsmässan vidröres här för första
gången, och vi ha blott hunnit till juli månad.
”Jag är framtidens man, jag är manlig man
i så hög grad, att jag gör allt jag kan för att
dölja det. Och därför spelar jag
kvinno-hatare! . . . Varför jag icke reser till
England? Minsann om jag vet det riktigt. Jag är
rädd för min kärlek och att jag ännu en gång
skulle bli din slav!”
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
