Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karin Michaëlis: Strindberg och hans andra äktenskap - Anmälda böcker - Frida Strindberg, Strindberg och hans andra hustru. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERG OCH HANS ANDRA ÄKTENSKAP
från äktenskapets tid, och här ser man en
vacker, intressant, medveten kvinna, som
tydligen inte har fått till skänks den livsvisdom
som strålar ur de sköna ögonen. Hon har
känt lyckan och betalat det dyraste pris för
den.
Man får stor respekt för Frida Strindberg,
man lär sig hålla av henne, man hyser det
djupaste medlidande med hennes kärleks
tunga öde. Likväl är hon ju bara staffage
omkring Strindberg, och hon har säkert inte
velat vara något annat, trots hans talrika
utfall mot henne för äregirighet, fåfänga och
maktbegär. Mer än alla Strindbergs
sammanlagda verk lyckas detta stycke
äktenskapsskildring göra honom livslevande som en av de
ädlaste, förnämsta och renaste själar som
funnits. Oändligt sorgligt att en sådan man,
som i sig förenar allt vad en kvinna kan
önska, till följe några okontrollerbara
svängningar i fantasicentrum inte är i stånd att
passa in i ett normalt äktenskap. Han är god,
öm, hygglig, omtänksam, har stor
ansvarskänsla, väger allt på samvetets hårfina våg,
han är sannfärdig och tillika diktare, ande
och forskare av största format.
Han är ju inte alls kvinnohatare. Man får
lust att säga: Han är raka motsatsen.
Utpräglat monogam är han också. Men han har
förutfattade meningar och kan inte talas till
rätta. Han hör till det slags män, som, om de
beskylla hustrun för otrohet, finna samma
bevis i ett förnekande som i ett erkännande.
Sällsamt är det, att han, som trängde så
djupt in i naturlagarna och var så jublande
lycklig över varje fotsteg han avancerade,
samtidigt saknade varje gnista sinne för det
allmänt kvinnliga. De små krokvägar, som
nu en gång höra till kvinnans natur och som
hon för den kära husfridens skull så gärna
går, begrep han inte.
Frida Uhl var, tills hon träffade Strindberg,
en liten mondän flicka ur gamla goda
österrikiska kretsar. Hon var vad man brukar kalla
kultiverad och väl utrustad och hade
tillbringat sin barndom mellan ett par frånskilda
föräldrar, som dagligen skrevo kärleksbrev
till varandra, och ett par morföräldrar, som
levde i stora förhållanden och ansågo sig vara
något särdeles upphöjt och förnämt. I
förhållandet till sina närmaste var och förblev
Frida det omyndiga barnet. Då och då gjorde
hon uppror, men alltid på avstånd. I närheten
underkastade hon sig blint familjens tyranni.
Detta förklarar också hennes absoluta
underkastelse gentemot Strindberg. Hon gav sig ål
honom som hon var, översvallande,
outvecklad, tillbedjande, redo att utplåna sig själv
för att avlägsna varje sten från hans väg.
De träffades just då han efter sitt första
äktenskaps förlisning var uppfylld av
bitterhet, hat, ensamhetskänsla och längtan efter
sina barn. Hon kom strålande som våren
själv, okonventionell trots sin uppfostran. Att
han värdigades vara i hennes närhet,
betraktade hon som ett nådevedermäle. Hans brev
från förlovningstiden (inte de från
äkten-skapstiden) äro sannerligen inte fyllda av
några fantasimättade diktarord. Små hastigt
nedkastade, otåliga epistlar, alltid i hög grad
jordbundna. Naturligtvis bryter geniet ibland
igenom även här, men inte så ofta.
Frida Uhl ville gärna gifta sig med honom.
Hon skulle också nöjt sig med att vara hans
älskade, hans älskarinna. Men Strindberg är.
ju en hederlig karl. Han vill minsann inte
förföra en vacker flicka och sedan låta henne
sitta där. Han berättar på ett ställe, hur han
utsättes för gifta kvinnors närmanden, hur del,
äcklar honom och hur han stretar emot. Ja.
ibland blir han grov och säger oförbehåll -
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
