Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Om vi finge välja (Utländskt boknytt) - Franz Werfel, Die vierzig Tage des Musa Dagh - Rudolf Brunngraber, Karl und das XX. Jahrhundert - Mechthilde Lichnowsky, Kindheit - Ivan Olbracht, Nicola Šuhaj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
liar under dessa fyrtio dagar förändrat sig så djupt,
att han inte längre kan leva bland européer. Han
stannar frivilligt ensam kvar på berget och faller,
träffad av en turkisk kula, på sin sons grav. —
Ur kontrasten mellan de räddade sju byarnas
säregna öde framgår tydligt det typiska armeniska
ödet. Det typiska armenierödet, det är den
mot-ståndslösa döden i massakern. Nästan hela det
armeniska folket — det exakta antalet kommer aldrig
att kunna fastställas — har på turkisk befallning
förintats på ett sätt som vi knappast kunna
föreställa oss. Detta öde — som är alla förföljdas —
har varit Werfels tema. Det är onödigt att säga, att
han inte har behandlat det i billigt
svart-och-vitt-maner. Werfel ger en bild av levande människor, som
inte ens med döden för ögonen förmå undertrycka
många barnsliga och småaktiga drag, och vilkas
obehärskade egoism slutligen bryter ut i en revolt,
som skadar dem mer än fienden. En mängd enstaka
öden gör bilden konkret och åskådlig. Men Werfel
återkommer gång på gång till sitt centrala tema om
armeniernas öde. Och även detta tycks för honom
endast vara ett medel att visa, hur varje bruk av våld
oundgängligen förnedrar förföljare såväl som
förföljda.— Werfel har i sitt nya verk blivit mognare,
hårdare och verklighetstrognare. Den alltför stora
vekheten i hans tidigare skapelser, som ofta förfalskade
bilden av verkligheten, tycks vara slutgiltigt
övervunnen. Detta monumentala arbete, som pulserar
av-historiens eget liv, kommer att förbli lika aktuellt
som den världshistoriska tilldragelse, vars uttryck
det är. Det var inte något litterärt godtycke, som
drev författaren att gestalta det, utan nödvändigheten
själv, som valde sitt språkrör.
Karl and das XX. Jahrhundert. Roman av Rudolf
Brunngraber. Societäts-Verlag. Frankfurt
a. M. 1933.
Individens fullkomliga hjälplöshet gentemot den
ekonomiske Molok är motivet i denna bok. Det
framgår å ena sidan genom ett i sin verkan
överraskande montage av världsekonomiska
utvecklings-data från de sista femton åren, å andra genom Karl,
den gode, moraliske särlingen i ett århundrade, som
uppfostrar rasande djur i människogestalt. Karl
börjar uppleva en värld, som råkat ur gängorna,
först som officer i världskriget, sedan som arbetslös
efter fredsutbrottet. Han får genomlöpa alla
förnedringens etapper, blir ”stämpelbroder” i Wien och
allmosetagare i Sverige, sutenör och
”Ausgehalte-ner” — ingenting blir honom besparat och ingenting
besparas läsaren. Tills efter ett stöldförsök — vari
till och med Karls outrotliga moraliska fördomar
tyckas vackla — denna riddares av den sorgliga
skepnaden lidandesväg slutar i en frivillig död. —
Den dikteriska syntesen mellan subjekt
(ekonomi) och objekt (individ) erinrar starkt om Ilja
Ehrenburg. Liksom denne älskar även Brunngraber
antitesen, den pregnanta stilen. Men han drar inte
några slutsatser om hur man lämpligen ska använda
dessa insikter utan låter sin roman sluta i djup,
tröstlös melankoli.
Kindheit av M e c h t h i 1 d e Li chn o w sky. S.
Fischer. Berlin 1934.
Mechthilde Lichnowsky berättar i ”Kindheit”
om en liten bajersk godsägaredotters barnaår
och uppfostran under 80—90-talet. Författarinnan
ger en konstnärligt synnerligen lyckad bild av den
en smula preciösa miljön, som man kanske är glad
att räkna till det förflutna, men samtidigt med
största nöje i hennes sällskap går tillbaka till.
Nicola Suhaj av Ivan OI bra ch t. Ed.
Melan-terich. Prag 1934.
Rövaren Nicola Suhaj, hjälten i denna roman,
tillhör dessa desperados, som i alla tider varit
fruktade av de besuttna och älskade av de fattiga. Under
världskriget blir hemlängtan honom övermäktig, han
deserterar och skjuter två ungerska gendarmer, som
söka arrestera honom. Till slut blir han dock fast,
men befrias i den allmänna oredan efter kriget av
rumäner, för att slutligen ånyo arresteras, denna
gång av tjecker, den lilla byn Koltschavas sista och
slutligh herrar. Genom att muta en fångknekt
lyckas han dock fly. Därmed börjar Nicola Suhajs
brant uppåtstigande karriär, som gör honom icke blott
till en fruktad bandit utan även till en legendarisk
folkhjälte. Ty han står alltjämt i förbund med de
fattiga och skänker till dem vad han tar från de
rika. Han bringas om livet genom ett fegt lönnmord,
men hans namn överlever honom och inskrives i hans
lands historia. Detta dramatiskt upprörda
levnadslopp har av Ivan Olbracht (sedan 1933 innehavare
av ett tjeckoslovakiskt statsstipendium) återberättats i
romantiserad form. Fastän han är en framstående
företrädare för den ”psykologiska realismen” i den
unga tjeckiska litteraturen, drar han sig icke för
att i denna roman till och med använda mystiska
fenomen. Men denna eftergift åt stoff och miljö
upp-väges av glänsande lokalfärg, plastiskt språk,
psykologisk konsekvens och andlös spänning.
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
