Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Eyvind Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
en litterär grupp, som de ge det självironiska
namnet ”De gröna”. De uppträda offentligt
och starta en tidning, ”Vår nutid”, i vilken
även Isaac Grünewald medverkar med ett
entusiastiskt men något oklart manifest.
Redaktör är Fritiof Björkman. Bland
medarbetarna märker man en författare, som först de
sista två åren slagit igenom, Harald Beijer;
han medverkar med en ganska karakteristisk
novell, ”Inför Guds anlete”, som skildrar, hur
den fattiga tvätterskan vid sin pojkes
konfirmation i kyrkan konfronteras med några
snobbiga gymnasister, som i kyrkbänken
viskande diskutera, ”hur många halvor punsch
de smygsöpo hos grosshandlar Spångbergs
Karl och Emil”. Till den egentliga
kärntruppen höra emellertid närmast tre unga
män, då ännu helt okända: Ragnar
Holmström, Rudolf Värnlund och Eyvind Johnson.
Holmström skriver en dråplig dikt,
”Diktaren”, som icke oävet representerar gruppens
självmedvetande och aspirationer:
Här står jag stolt i min slitna habit
och trotsar beleende världar.
Jag tjänar blott sanningens gudom, jag,
och trotsar i guldsmidda himlar,
i glödröda helvetens fräsande bål,
i människors klibbiga löjen.
Jag skrattar i ansiktet all kritik
och diktar som bäst jag tycker
om djävlar och gudar i samma säng
och om människors blötdj ursnycker,
jag ler åt all uppstoppad ljumhet, jag,
om än den har säte i tronen...
Holmström skriver också vildmarkslyrik
som alla andra proletärdiktare efter Dan
Andersson, och Eyvind Johnson går i samma
spår; i den senares dikt ”En från vägarna”
heter det:
Du var landsvägens luffande musikant
— vagabond var du mest av allt —
en uttröttad sate — en dåre, en fant,
som tiggde och spelte och svalt.
— Men något längst in
uti själen din
var trasigt, kamrat och vän,
när du hängde dig häromsistens
— musikant för vägarnas män___
Intressantare är att ta del av de
programuttalanden, som tidningen rymmer. Ledaren
”En tradition” tar avstånd från ”den
efi-mära(!) gottköpsfödan”, vill byta ut ”den
akademiska undervisningskatedern” mot ”livets
talarstol” och talar om ”den stora
brytningstiden mellan gammalt och ungt”. I en annan
ledare behandlas författaryrket, och det gäller
här närmast ”att få bort från skriftställarbanan
hela den översvämmande mängd av förlästa
universitetsynglingar, som valt författarens
yrke. De höra nämligen bättre hemma på
banker och kontor, och där de ha större och bättre
användning för sin torra och halvgångna
pro-fessorssyn på livet.” Riktigt och rörande talas
det också om ”vad sedan för svårigheter möter
dessa ur fattigmansleder komna* skalder, då
de av sina inre impulser tvingats lämna plogen
och fabriken för att ge luft åt vad livet nerlagt
i deras själs djup”; den utomordentligt
intressanta boken ”Ansikten”, där arbetardiktarna
lämnat sina självbiografier, visar bäst, att
detta icke var tomma ord.
Eyvind Johnson skriver i ”Vår nutid” också
en novell ”Offer”, fylld av tidstypiska
ingredienser — lappmystik, sentimental
Norr-landsromantik, vildmarkskärlek — hjälten
kallas ”norsken”. Han kom emellertid snart
nog att slå in på andra vägar. ”Vår nutid”
försvann redan efter sex nummer, och ännu skulle
det dröja länge, innan Eyvind Johnson nådde
fram till debuten. Man kan i hans
självbiografiska skiss i ”Ansikten” och i de instuckna
Stockholmsskildringarna i Parisromanen ”Stad
i ljus” läsa om hans försök att leva på sin
penna i Stockholm. Han förlorade sin
anställning efter metallarbetarstrejken i Stockholm
1920. Han säger själv lakoniskt: ”Jag för-
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
