Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Eyvind Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
EYVIND JOHNSON
1.
Året 1920 betecknar i svensk litterär
utveckling ett gränsmärke. Vid denna tid
framträder en akademisk lyrikerskola i Uppsala
med Selander, Silfverstolpe och Asplund som
främsta namn. Ungefär samtidigt försvinner
ur synfältet den första gruppen
”proletärdiktare”. Martin Koch, vägröjaren, tystnar som
skönlitterär författare, och just 1920 dör Dan
Andersson av en olyckshändelse. Den första
vågen av Brunnsviksdiktare uppvisar en
överraskande nyorientering mot religionen, vars
sammanhang med en katolsk lärare på
Brunnsviks folkhögskola ännu inte är utrett. Själva
flykten från de politiska kafédiskussionerna
och den första trevande orienteringen i en
religiös värld finner man tecknade i Harry
Blombergs roman ”Tiden och en människa”
(1921). Jändel skildrar i ”Det stilla året”
(1923) och ”Den trånga porten” (1924) sina
första steg på den fromhetens och mystikens
livsväg, som han senare icke lämnat. Oljelund
gör ett uppmärksammat religiöst genombrott
med sin självbiografiska bok ”Med stort G”
(1921), föregången av ”1 ny jord” (19201.
Bakgrunden till denna sin och generationens
överraskande utveckling har han gett i sin i
allt väsentligt autentiska roman ”Gröna
riddare” (1927).
Dan Anderssons död väcker
uppmärksamhet, och 1921 påpekar skolmannen Richard
Steffen existensen av en hel proletär
diktar-falang, som han anser ha gjort den mest
betydande insatsen i den nya svenska
litteraturen. Han är också den förste akademikern,
som kraftigt försvarar och prisar Gustav
Hedenvind-Erikssons bisarra författarskap, av
de yngre arbetardiktarna ofta uppfattat som
klassiskt och förebildligt.
1920 och överhuvud åren närmast efter
världskriget råder i arbetareliten i Stockholm
stor oro och spänning. Det jäser på kaféer och
diskussionsklubbar, och på ”Fällan” i Folkets
hus sitta en rad ännu okända ynglingar, som
senare gjort sina namn kända, fördjupade i
ivriga debatter. Det finns ett apokalyptiskt
drag med i denna tids ansikte. Man väntar när
som helst, att världsbranden skall kasta sina
flammor in på svenskt territorium, man
uppfattar den borgerliga kulturen som död och
räknar icke allvarligt med någon annan
framtid än proletariatets. Det är agitatorernas,
brandtalens, profetiornas brinnande tid, och
man kan i de väl redigerade tidningarna Brand
och Stormklockan följa alla faser i denna
kaotiska och sjudande utveckling. Z. Höglunds
revolutionära profil och ypperliga begåvning
avtecknar sig mot en bakgrund av dånande
och brusande arbetarmassor. Darrande av
segeryra och spänning sitta arbetarklassens
unga intellektuella på små kaféer i Stockholm
och drömma om upprorsappeller och
revolu-tionsmanifest, om omstörtningar och
revoltkupper.
Just 1920 samla sig några unga diktare till
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
