- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Mars 1935 Årg. 4 Nr 3 /
8

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Eyvind Johnson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SVEN STOLPE

lorade min bostad och sov på ungkarlshotell
eller ingenstans: gick brandvakt. Jag höll till
på kaféer och bibliotek och skrev historier,
artiklar och dikter, men inte av något inre
tvång, tvärtom, det var mig i grunden
motbjudande just då. Jag försökte klara mig på
det och for illa.” Efter tidningens nedläggande
kom ett sammanbrott. Eyvind Johnson fick
arbete med potatisupptagning ute vid
Lindholmen i Uppland, stannade där som
skogs-huggare och dräng i elva månader. Under
hösten skärptes misären ytterligare: en tid
bodde han tillsammans med några andra
bostadslösa i ett skjul i Vitabergsparken, ett
slags hundkoja, och senare fick han övernatta
på Brands redaktion, ”där jag låg på
redak-tionsbordet som ett halvfärdigt manuskript”.

Det hela höll på att sluta illa, men i sista
stund fattade han det beslut, som gjorde svensk
litteratur en betydande författare rikare: han
följde som fripassagerare med en båt till
Tyskland, stannade där i två år och skrev till
svenska tidningar, svimmade av svält på gatan
men lyckades till sist efter tretton tågombyten
komma fram till Paris, där han arbetade som
hantlangare åt cementgjutare och som diskare.
Han stannade åtta månader och återvände hem
till Sverige på hösten, där han häpnade över
den nyfödda dästa belåtenheten i samhälle och
litteratur. Under julen 1923 och januari 1924
skrev han samman sin första bok, som kom
ut på Tidens förlag och hette ”De fyra
främlingarna”; samtidigt debuterade Ragnar
Holmström med ”Den långa resan” — påfallande
besläktad med Nordahl Griegs första roman
”Skeppet går vidare” — och Värnlund med
novellsamlingen ”Döda människor”.

Om sin utveckling skriver Eyvind Johnson
själv kort och expressivt i ”Stad i ljus”: ”Vår
generation blev den, som växte upp i skuggan
av krigssvindlarnas, bankruttörernas,
förskingringarnas och de lurades. När den var 18 år,
ville den göra revolution, och när den var

22 år och sett litet mer, ville den lägga sig
ned och dö.” Fortsättningen rymmer några
lättolkade anspelningar: ”En del lärde sig
jazz; andra räddade sina själar med att skriva
självbekännelser och tala om att Vår Herre
fortfarande tog emot gäster i sitt
pensionat. Några talade om cæsarism och krigiska
dygder. Och andra vräktes ut över jordens yta
med uppgift att söka reda på det förlorade
paradiset och allmänna landsvägen till det
berg Visheten lär bo på.” Slutsumman är besk
och oförsonlig: ”Vår generation har inte ett
hav som inte är förbannat, icke en blommande
äng, som ej kan dränkas i giftiga gaser. Vår
generation har fått danslokalen, kokainet,
pederastin och tungomålstalandet som arv.
Den är därför visare än alla andra
generationer och Aristoteles, och är den enda som
fått förmågan att kräkas, när den ser sig i
spegeln.”

2.

”De fyra främlingarna” råkade illa ut.
När Böök anmälde Eyvind Johnsons närmast
följande bok, behandlade han den som en
debut — större uppseende hade den första
novellsamlingen alltså inte väckt. Och Erik
Hedén, alla arbetardiktares nitiska
omhul-dare, skrev i en av de icke så fåtaliga mörka
stunder, då hans temperament fick överhanden
över hans omdöme, att boken skildrade ”kräks
själsliv”.

Omdömet är svårfattbart. I den sympatiska
och välskrivna debutboken finns väsentligen
två motiv att anteckna, båda gripande. Det
ena är hungerns. Författaren vet, vad hunger
vill säga, och han kan förmedla denna
erfarenhet på ett övertygande sätt. Det andra
motivet är autodidaktens hårda kamp.
Novellen ”Snickarprofessor Tantalus” behandlar en
snickares bildningskamp i ett gudsförgätet,
kulturföraktande litet samhälle och ger
skrämmande bilder av avundsjuka, småstadstrånghet

8

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Aug 21 22:41:29 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1935-3/0010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free