Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Eyvind Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
och okultur. Med säker instinkt griper Eyvind
Johnson redan vid sin debut fatt i de två
hårdaste upplevelser han dittills ställts inför:
den pressande materiella nöden och den
ursinnigt hårda kampen för att nå bildning och
kultur. Det skulle dröja länge, innan han
definitivt kunde hålla nöden från sin dörr.
Men personligt tillägnad och väsentlig kultur
förvärvade denne arbetardiktare liksom så
många av sina kamrater med en snabbhet och
en kraft, som måste väcka den djupaste
aktning. Berättelsen om de unga svenska
arbetar-diktarnas kamp för kultur och böcker, sådan
man kan studera den i samlingen ”Ansikten”,
är ett av de vackraste kapitlen i modern svensk
bildningshistoria.
1925 utsände Eyvind Johnson sin första
roman, ”Timans och rättfärdigheten”. Boken
är en variation av ett i vår arbetardiktning
mycket vanligt tema och påminner om
exempelvis Rudolf Värnlunds sista roman ”Allt
börjar på nytt”. Det är berättelsen om den
unge disponentsonen som fattas av ångest för
faderns skuld och strävar efter att försona
den — hans opposition utvecklar sig i båda
fallen till revolutionär antikapitalism. Den
som känner Eyvind Johnsons utveckling —
han har ju senare blivit den unga svenska
litteraturens mest infamt satiriska skribent —
förvånar sig över att i denna hans första
roman möta ett blekt allvar och en nästan
fanatisk lidelse. Böök påpekade med all rätt,
att det inte finns ”en gnista av kvickhet eller
satir i hans sätt att föra fram sina personer. —
Han är en rättfram moralist, som anser det
under sin värdighet att skämta.” Bööks
recension, som är ett lika intressant dokument som
romanen, innehåller också en annan kritik,
som det kan vara på sin plats att ta upp.
Författaren har gjort ”en samhällsåskådning av
sin nevrasteni”, och därför övertygar icke hans
tendens. Det behövs också ”klara begrepp”.
Om detta kan låta sig sägas, så kan å andra
sidan inskärpas, att det är samhället sådant
det nu är som gjort Eyvind Johnson till
revolutionär neurasteniker. Hans neurasteni
är alltså ett socialt argument. Det ligger
någonting av livsodugling över Stig Timans
liksom över så många andra Hamletgestalter
i den unga arbetarromanen. Det finns
emellertid motivering nog för denna attityd, som icke
är en litterär pose utan en reflex av hårda och
grymma erfarenheter.
I romanen ”Stad i ljus” (1928), som redan
året före utkom på franska under namnet
”Lettre recommandée” och väckte intresse i
fransk litterär press, finner man en del av
materialet: det är den svenska litteraturens enda
trovärdiga motstycke till Hamsuns ”Sult”.
Får man veta, att Eyvind Johnson under sina
hårda år i Paris — då till och med den 14 juli
kunde gestalta sig som en sådan
hunger-mara — skrev fyra romaner, av vilka endast
två blivit tryckta, kan man förstå arten av
hans liv. Det är i själva verket en gåta, att han
kunnat hålla ut. Man får den gripande
förklaringen till denna förtvivlade
produktivitet, om man läser jagpersonens samtal med
den underlige luffarfilosofen
Cyprien-Vincent-Joseph i ”Stad i ljus”: ”Jag vill nå fram till
mitt århundrade, det vill säga: jag vill veta,
hur det är. Vet man, hur det är? Nej. Och
jag vill nå fram till mig själv, monsieur. Jäg
vill veta, varför jag skriver, varför jag lever
för att skriva, varför jag väntar något, och
vad jag väntar. Jag vill se, vad det är för
mening med mig, vad det har varit för mening
med det helvete jag levt i..
En bragd, en triumf för Eyvind Johnsons
sega vilja och obrytbara skaparkraft är hans
följande roman, säkert en av hans bästa,
”Stad i mörker”, utkommen 1927. Det är
fortfarande en av de mest upplysande och
gripande böckerna i vår unga litteratur. Boken
skildrar en Norrlandsstad och man glömmer
icke detta frysande, hårda samhälle befolkat
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
