Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Vinter 1915. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
De åker genom samhället. Någon säger, att
där åker Perssons, de begravde Persson i dag,
det var väl att han fick sluta, hur gammal
kunde han vara. Någon annan säger kanske:
Att de har gården kvar efter så många år, hur
länge var han sjuk, tio år? De har haft hjälp,
på sätt och vis hjälp, något av barnen hade
fosterföräldrar. De kanske också säger annat.
Att där far en släde, jag undrar om kylan
står sig, god dag, Pettersson, det är till att
vara ute och promenera, och kriget det håller i,
att dom bara orkar.
Det spelar ingen roll vad de säger.
När de stiger ur ute på vägen ser modern
sig omkring och säger till ingen:
— Ja, nu är vi hemma igen.
De stampar fotterna mot vägen och går in
i huset. Det är granris på vägen, och vid sidan
av farstubron står granar. De sitter i köket
och modern har tänt under kaffepannan; om
en stund dricker de kaffe.
— Ja, säger hon igen. Ja ja.
Hon går ut i kammarn där mannen legat.
Hon stannar där bara några minuter. Hon
kommer in igen och dricker en kopp kaffe till.
Den äldre brodern tar på sig en annan rock
och går ut efter ved. Olof sitter kvar.
Han är ändå inte hemma här. Om någon
timme, några timmar skall han gå igen. Han
är en arbetare och har sitt arbete på ett annat
ställe.
— Du kan stanna till i morron bitti, säger
modern. Om det nu är så att du inte vill bo
hemma, nej ?
Hon vänder sitt trötta ansikte mot honom.
— Det blir så lång väg då, säger han.
—- Jaja, du gör som du vill, svarar hon.
— Och så måste vi hålla tiden, säger han.
Vi är bara två i timmerspelet.
— Ja ja, säger hon. Men du behövde ändå
inte gå i kväll.
’Hon försöker hålla fast en av sina ungar
en stund.
— Det är onödigt, säger hon och försöker
göra sig hårdare.
— Det är så att jag måste vara där, säger
han. Annars blir det att gå vägen i morron
bitti.
— Ja, jag ska göra i ordning kläder åt dej
då, säger hon. Och lite mat.
Han tar av sig söndagskläderna,
läskosty-men, och hänger upp den bakom
kammar-dörrn. Hon packar hans kont, i baracken är
det i konten han har sina ägodelar. Han passar
på att lägga ner ett par böcker.
— Du ska passa ögonen, säger hon.
Hon är rädd om hans ögon, de är så snåla
med ljuset i baracken.
— Om det skulle vara ohyra, säger hon,
ska du tvätta dej över hela kroppen och ta
rent på dej.
— Det är bara vägglus där, säger han.
Hon tittar på hans rygg när han byter
skjorta.
— Du har röda märken på ryggen, säger
hon och rör vid hans rygg. Det är en
smekning, han ryser till för den. Han står så ett
par sekunder, hon kanske vill röra vid hans
rygg igen. Men det gör hon inte.
Så är han omklädd, i arbetskläderna, de
tjocka läderhandskarna, näbbskorna
fullstop-pade med hö. Skidorna är söndriga, han
måste gå.
— Du kunde ta mina om jag inte behövde
dem själv, säger brodern.
Det är vänligt, de ser på varandra ett
ögonblick.
— Jag ska laga mina sen, säger Olof.
Han sitter en timme, längre, de äter lite,
dricker kaffe igen. Han försöker dra ut på
tiden. Nu är det mörkt ute, nu gör det snart
ingenting om han går genom samhället i
arbetskläderna. Det är grå vadmal, lappat,
men det syns inte så mycket i den dåliga
belysningen.
— Du kommer väl hem till lördan då,
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
