Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Vinter 1915. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VINTER 1915
Han skakade på huvudet och de började gå
mot grinden.
Och för pojken var det som om han just då
börjat en ny vandring. Här finns ett slut,
känner han, detta är ett nytt slut och en ny början.
Jag är inte rädd för nånting nu, tänkte han. Jag
är inte rädd, inte rädd. Men inom honom fanns
rädsla, skygghet. Han skulle velat säga det
högt: att han inte var rädd. Jag är inte rädd
för måndan, skulle han velat säga. Jag är inte
rädd för att stiga opp och göra ett arbete. Jag
är inte rädd för att söka nya arbeten. Men
plötsligt öppnade sig rädslan framför honom
som ett svalg: den långa arbetsveckan, den
hårda måndagsmorgonen väntade. I dag var
ingen vila. I dag begravde de hans far. Det
var inget stöd som ryckts undan — för Olof
hade det inte varit ett stöd — men det blev
ändå tomhet, en förändring som inte var god.
Modern och de andra klarade sig. Han själv
klarade sig med sina händers arbete. Det var
inte detta. Men han kände en djup sorg — nu
kom den. Pappa var ensam där han låg.
Mamma kanske där hon går. Vi kan inte
räcka varandra handen och säga mjuka ord.
De är så bra. De har det så hjälplöst och
svårt. Och jag kan inte göra nånting för dem.
Jag måste fortsätta.
I_.andskapet blev så vitt och naket för honom.
Här låg kyrkogården i kyla och snö, där
vägen, där samhället, på andra sidan om det,
några kilometer i norr, den by där han blivit
född. Han kände sig som en liten mörk prick
i snön, något man spottat ut i snön, något som
ändå kravlade sig fram och levde långt under
de andra människorna, ett helt litet liv av
nästan inget värde. Sådana stunder kom
ibland. Nu var det en. Det var meningslöst
att lipa också: så meningslöst därför att det
inte skulle höras, inte synas — och om man
hörde eller såg det skulle det verka dumt och
bortkommet. Han var inte bortkommen. Han
kunde svara när man talade till honom och
han kunde hitta på ord själv, säga ifrån. Men
denna ödslighet var för stor för honom, den
kväste och förkrossade. En gång måste det bli
annorlunda för oss alla, tänkte han utan att
få någon riktig bild av hur det då skulle bli.
Det här går i alla fall över, tänkte han. Snart
går det över.
— Vi får väl åka tillbaka också, sade
modern till sina barn. Eftersom vi åkt hit så.
Det var meningslösa ord, hon ville väl visa
att hon kunde tala, det var ju redan bestämt
att de skulle åka fram och tillbaka. Men han
skulle minnas detta i många år, alltid. Själva
tanken på att de skulle gå in i samhället nu.
gå genom det, ut ur det och hem till sitt hem
var som ett skydrag av galenskap. Hon var
dock så klok och lugn, hon visste ju att de
skulle åka; det var uppgjort. Det här var bara
ett ord av ödmjukhet: att vi får aldrig vräka
oss, vi ska aldrig vräka oss, vi. Nej, tänker
han och famlar efter ett uttryck för vad han
känner. Men det blir bara ett nej mot det
obekanta.
Och så sitter de i släden, den vida risslan.
de sitter hopträngda, omstoppade, tysta, och
han som kör dem behöver inte fråga något.
De har sagt tack och ajö och tack än en gång
till mänskor som varit med för att göra fadern
den äran, de har känt vänligheten och
sympatien, nu åker de hemåt till sitt hem.
— Ni fryser väl inte? frågar modern sina
barn och de svarar, att det är inte så kallt.
Ändå är det kallt. De fryser om fotterna i
svartskorna. Den äldste brodern drar ner
mössan litet till och trycker hakan mot bröstet.
Nu lyfter de halsdukarna över munnen upp
mot näsan och andas varmt inne i dem.
Rimmet slår sig utanpå yllet, vitt, en vägg
bakom vilken de lever.
— Ja, säger modern för sig själv. Ja.
Jaha. Ja.
Det finns ingenting att tillägga.
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
