Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eva Berg: Brudbröd. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRUDBRÖD
satt; hon hade förut endast sett döda harar
upphängda i bakbenen på torget där hemma.
Då sågo de längre och otrevligare ut, den här
var bara komisk och näpen. Men snart var
den färdig med sina meditationer, klippte med
öronen och gav sig i väg, denna gång åt ett
annat håll, som om den tänkt vilseleda en
förföljare. Leendet kallnade på Ann-Maris
läppar, hon erinrade sig Kings ensamma
strövtåg och Valters yttrande om dem, och
hon vände på huvudet och spanade åt alla
håll.
Några sekunder senare kom King ljudlöst
smygande med höga kliv ur skogen som en
svart jättekatt i det vita skenet, han höll
huvudet framåtlutat och såg lömsk ut,
ondskefull och animaliskt lysten. Med ett språng var
Ann-Mari över honom, utan att reflektera,
endast lydande en impuls av vilt hat. De
rullade om varandra på vägen, hon kände lukten
av hans våta päls och tyckte att han växte över
henne, allt blev kaos och kamp, kamp med
Leviatan, vilddjuret, varulven. I örat hörde
hon hela tiden hundens dova morrande, han
gurglade allt hesare långt nere i svalget, det
lät som om han äntligen fått visshet om hennes
fientlighet och gladdes över det med en hemsk
glädje. Han högg inte, inte riktigt, men
alldeles intill hennes handleder smällde han
gång på gång ihop sina blottade, glänsande
tänder, när hon lyckats få tag i halsbandet,
hängde kvar och hindrade honom att störta
vidare. Med ens skar en skarp vissling igenom
deras heta flämtningar, och strax därpå kom
Valter springande fram till dem. Han såg
ond ut och gav King ett rapp med kopplet
som kom honom att fara samman kvidande.
Ann-Mari skrek till och slog händerna för
ansiktet.
Då Ann-Mari väl kommit i säng den
kvällen, började hon plötsligt darra som ett
löv och grät hejdlöst med händerna
pres
sade mot ögonen, som för att undvika en
hemsk syn. Hon ville inte lyssna till Valters
försök att lugna henne, inte se på honom,
oupphörligt upprepade hon ett enda ord högre
och högre:
— Hem, hem, hem!
Valter kallade det lappsjuka, och han visste
att det enda botemedlet för den sjukdomen är
en resa söder ut så fort som möjligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
