Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eva Berg: Brudbröd. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EVA BERG
skräckande, förskräckande liksom allt vilt och
djuriskt, som klär sig i vackra masker och inte
anar sin förbannelse.
Ann-Mari hade börjat avsky King. Hon
förstod inte varför, det var en vacker hund, bara
alldeles för stor för att vara en verkligt fin
stövare, förklarade Valter. Och han gjorde
aldrig en människa förnär, det var ett
godmodigt djur. Men han var ett djur, och
Ann-Mari var rädd för stora, lurviga djur, de
kommo henne att tänka på sagornas
förtrollade människor som om natten förvandlades
till varulvar. De blevo mot sin vilja och utan
att ana det ludna bestar, som sögo varmt
blod ur sina offer och stulo deras livskraft.
Nej, hon kunde aldrig förmå sig att klappa
hunden:
Mot slutet av sommaren blev det mörkare
om nätterna, och då återfick livet något av sin
naturliga rytm, tyckte Ann-Mari. Hon kunde
sova djupt med det rogivande mörkret utanför
ögonlocken, och det hände flera gånger att
hon vaknade utan att känna smärta över att
hon var borta. Hon höll på att glömma hur
det såg ut riktigt där hemma, och drömde inte
längre varje natt att hon vandrade över sina
egna marker. Allt höll visst på att bli som
det borde vara. Kanske skulle det komma en
morgon då hon var lycklig och plötsligt
upptäckte att hon gick och sjöng. King var ofta
ute på strövtåg för sig själv, och Ann-Mari
andades lättare när han inte längre låg med
huvudet mot framtassarna och låtsades sova
men vaktade på henne genom ögonspringorna.
Om hon satt och sydde och han låg i samma
rum, behövde hon blott ljudlöst lyfta en hand
att nå brodersaxen på bordet, för att han
skulle skela misstänksamt mot henne från sitt
hörn som en fångvaktare. Det var skönt när
han var ute. Men en kväll dröjde han ovanligt
länge borta, och Valter blev litet orolig.
— Jag tycker inte om, att han driver hare,
sade han. Det talades inte mer om saken.
Senare på aftonen smög sig Ann-Mari ut,
medan Valter spelade, och gick över de
blomlösa fälten i månskenet. Det var så ljust och
fridfullt att hon vågade sig in i skogen. Hon
orkade inte vända om till de vemodiga
melodierna ännu. Skogen var lättare att uthärda än
de, här stördes hon inte av deras bedrägliga
lockrop. En gång hade hon låtit sig förleda
av dem, de hade lockat henne hit upp till
denna vilda värld, där hon inte hittade. Men
nu ville hon inte lyssna till dem mera, även
om hon måste irra vilse i skogen under resten
av sitt liv. Hur långt kunde ett liv vara?
Barndomen var lång och fylld av stilla längtan
som en vinter, men följde inte på den något
som hette ungdom? En vår, en lång
förberedelsetid till mognadens år. Var detta
ungdom? Nej, hon hade från barndomen störtats
direkt in i en egendomlig ålder, som varken
var ungdom eller mognad, endast en lång
tidrymd att genomleva på en främmande planet.
Kanske måste det vara så, kanhända hade hon
bedragit sig, då hon anat att en annan, ljusare
tid skulle följa på barndomen och flicktiden,
en tid av ljuvlig oro, längtansår,
trolovnings-tider. Ja, forna generationers kvinnor hade
lämnat skolbänken för brudstolen och skattat
sig lyckliga över det. Säkert var hon en
ovärdig varelse, som inte tacksamt anammade den
sällsynta lycka ett gunstigt öde förlänat henne,
då det låtit henne utan sökande eller längtan
möta en man, en färdig man, som genast
upptagit henne till sig.
Plötsligt tvärstannade hon. Snett över vägen
framför henne skuttade något grått och mjukt
i månskenet. Det var en hare; den hoppade
lätt och till synes utan fruktan in mot
snårskogen på andra sidan vägen, vände där och
tog ett par viga skutt tillbaka igen. Ett
ögonblick blev den sittande på bakbenen, tycktes
spetsa öronen och lyssna och fundera.
Ann-Mari måste le, det var något så rörande över
det ulliga kräket. Så liten den var när den
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
