Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rutger Essén: De bofasta — Europas bönder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÜTGER ESSÉN
DE BOFASTA - EUROPAS
BÖNDER
Från 1815 till 1914 steg Europas
befolkning i runda tal — det nuvarande Rysslands
område oräknat — från mindre än 200 till
cirka 350 millioner människor. Sedan dess ha
ytterligare ett eller två tiotal millioner
tillkommit, ehuru folkökningen numera praktiskt
taget är begränsad till Europas sydöstra halva.
Men under det den bofasta jordbrukande
befolkningen — bönderna i vidsträckt mening —
år 1815 voro 80 å 90 % av Europas
befolkning, utgjorde de hundra år senare mindre
än 50 %. Mot de cirka 170 millionerna bönder
år 1814 svarade alltså år 1914 ungefär samma
absoluta antal. Detta betyder med andra ord
att århundradets väldiga folkökning så gott
som helt och hållet gått till handel och
industri, till stadsnäringar. Bondebefolkningen
hade stått tämligen still.
Det har påpekats att de nordamerikanska
farmarna icke äro bönder i europeisk mening
utan endast primärled i stora industrier:
bomullsindustrien, veteindustrien,
fläskpackar-industrien. De äro ej som de europeiska
bönderna omedelbart självförsörjande. De köpa
alla sina livsmedel, eller nästan alla. De äro
med hull och hår indragna i
penninghushållningen och bilda därför ej heller, som
bönderna i Europa mer eller mindre göra, en
4. — B. L. M. 3.
buffert mot ekonomiska världskrisers
förhärjningar.
Måhända vill man förneka att de moderna
europeiska bönderna utgöra ett sådant skydd.
Ett dylikt bestridande låter sig dock icke
upprätthållas. De europeiska bönderna i stort
livnära ännu sig själva och sina familjer med
egen odlings avkastning. Undantag finnas —
i England, i Holland, i Danmark, i Tyskland,
i Sydsverige — men de bekräfta regeln.
Åtminstone äga de europeiska bönderna ännu i
allmänhet omedelbar möjlighet att för någon
tid livnära sig uteslutande på sin jord och
indirekt möjlighet att göra det helt och hållet;
de stå endast med ena benet i
penninghushållningen. De kunna i nödfall helt träda ut ur den.
Adertonhundratalsliberalismen gjorde en
våldsam ansträngning att upphäva den
urgamla skillnaden mellan fast och lös
egendom. Bondejorden skulle i strid mot gammal
bondeåskådning kunna arvskiftas, styckas,
säljas och lånehypotiseras i former som så
nära som möjligt liknade de för lös egendom
gällande. Men detta anlopp lyckades endast
till hälften. Den absoluta individuella
äganderätten till jorden fick man sålunda aldrig
fram. Den har heller aldrig funnits, ty
bondens rätt till jorden har väl egentligen aldrig
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
