Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - André Maurois: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRÉ MAUROIS
BREV FRÅN PARIS
Det är fortfarande modernt i Frankrike med
långa romaner (i stil med ”Jean-Christophe”),
som utkomma med ett eller två band om året.
Detta är utan tvivel glädjande, ty tack vare
det modet ha vi begåvats med några
förnämliga verk. Men måhända komma våra barn att
få mera glädje av dem än vi, ty de få ju en
klarare överblick över de allmänna linjerna i
dessa stora romaner. När det förflyter ett år
eller mera mellan tvenne volymer, tvenne
episoder i en sådan cykel, så händer det att
läsaren glömmer eller att hans intresse
svalnar. Vi ha nu i flera år väntat på slutet på
”Les Thibault” av Martin du Gard. Jag kan
emellertid lugna dem, som med rätta längtat
efter denna avslutning: den kommer under
loppet av innevarande år.
Av dessa långa romaner är Jules Romains’
”Les hommes de bonne volonté” den yppersta;
nyligen ha ytterligare två band av denna cykel
utkommit, nämligen band VII, ”Recherche
d’une église”, och band VIII, ”Province”
(Flammarion). Den utländska kritiken har
instämt med den franska och tillerkänt detta
verk en rangplats; det imponerar icke blott
genom sitt omfång utan även genom sin
orubbliga förståelse för och häpnadsväckande
kännedom om de otaliga miljöer, som bildade
1910-talets Frankrike. I dessa nyutkomna
band återfinna vi en ingående och därtill ny
studie av frimureriet och dess mål, sällsport
noggranna detaljer ur en prästs liv och ur
spelet bakom kulisserna i en biskopsgård
(men de som äro väl förtrogna med kyrkliga
kretsar, förklara att dessa skildringar icke äro
verklighetstrogna) samt ett ypperligt brev
från en engelsk journalist, avhandlande de
liberala valen. Var och en av dessa ”essayer”
är i och för sig själv förträfflig. Hur alla
skola komma att intaga sin plats i den väldiga
helheten är något som man torde kunna bättre
överblicka, när verket föreligger färdigt, men
redan nu spårar man en slags poetisk enhet,
som ernås genom själva tonen och genom
vissa, i samtliga delar av verket
förekommande personligheter.
Georges Duhamel har även han lagt
ytterligare ett band till sin ”Chronique des
Pasquier”: ”Vue de la Terre Promise”
(Mer-cure de France). Det är en enkel, gripande
berättelse, som framför allt innehåller några
underbara sidor om musiken. Bakom hjältens
stränga och allvarspräglade uppväxtår skymta
vi familjelivet med dess strider, stundom med
dess hemliga fasor. Det är under den inre
kamp barnet utkämpar i kretsen av sina
föräldrar och syskon, det är genom att jämföra
sina närmaste med umgängesvännerna, som
gossen så småningom växer upp till man.
Jacques Chardonnes -”Les Destinées
sentimentales” skall omfatta tre band, av vilka
hittills blott två kommit ut: ”La femme de Jean
Barnery” och ”Pauline” (Grasset). Man
finner här en sober, fint nyanserad skildring av
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
