Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rutger Essén: De bofasta — Europas bönder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÜTGER ESSÉN
på i defensiva syften. Översvämningen av den
billiga transoceaniska spannmålen gav
upphov till dylika. Det svenska lantmannapartiets
långa skattelättnadskamp är ett annat
exempel. I allra sista hand tillgriper bonden att
svälta ut stadsbefolkningen. Detta har hänt —
exempelvis i Sydtyskland och i Ungern under
år 1919, och delvis i Ryssland. Men behöver
han ej försvara sig, bildar han inga politiska
bondepartier. I Frankrike, där bonden sedan
revolutionen fått vara i fred, är han nöjd med
att låta sig företrädas av ”radikala”
deputerade, vilkas huvuduppgift är att plundra det
allmänna till ortens fördel. Där särskilda
bondepartier finnas, där kan man veta att
bonden känner sig hotad.
”Samhällssoli-darisk” är han nämligen icke.
Alla dessa resonemang äro väl dock,
invänder någon, intet annat än värdelösa
konstruktioner. Vad finnes det för gemensamt
exempelvis mellan en folkhögskolebildad
skånsk jordbrukare och en bonde i Albanien
med sin träharv av medeltidstyp och sin
världshorisont från samma tid?
Jo, det finnes en gemenskap —
självtillräckligheten, blicken på bondens uppgift som
något självfallet, medfött och genom
släktleden varande, och icke som en ”utkomst”
eller ett ”jobb”. Den själsliga bundenhet vid
orten, som gör att en bonde, som förblir
bonde, varken kan känna sig som en proletär
eller som en utövare av den internationella
penninghushållningen. Den oreflekterade
förvissningen — berättigad eller icke — att vara
det bärande folkelementet, det enda som till
sist betyder något, det enda som står helt på
egna ben.
Detta är bofasthetens andliga uttrycksform.
Den är mer än en ekonomisk, mer än en i
inskränkt mening social företeelse. Utan
ärftlig bofasthet vittra folken och raserna bort
och hänga staterna i luften. Och det
folkelement som uppbär den ärftliga bofastheten är
bönderna. Om framtidens samhällen skola få
andra grundvalar kan bonden och
bondementaliteten, sådana de historiskt leva i Europa,
icke längre finnas till. Komma dessa åter att
bestå, då bli de gamla europeiska samhällena
ej heller någonsin helt nya. Ett är visst:
de 180 millionerna bondebefolkning i våra
dagars Europa äro ej endast ett hinder för
vittgående samhällsomdaningar — de äro
också ett skydd mot katastrofer, och för
pessimisterna te sig katastroferna sannolikare än
de kollektiva framtidsparadisen. Men efter
katastrofen kan Europa å andra sidan åter
bli bondeland, och ur ny medeltid skapa ny
kultur. Försvinner återigen bonden ur
historien och samhället — då är kontinuiteten
för första gången verkligt bruten. Då har allt
satts på ett kort, och då har världen blivit
sårbarare och otryggare än någonsin förr.
Detta är den första i en serie av tre- artiklar vari doktor Essén behandlar
nutida befolknings kategorier.
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
