Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Rinman: Skalden och hans dyrkare - Anmälda böcker - Yrjö Hirn, Runebergskulten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKALDEN OCH HANS
D Y R K A R E
Yrjö Hirn: Runehergskulten. Schildt. 8: 50.
Recenserad av SVEN RINMAN
Den som sysslar med Runebergsstudier
råkar på ett tidigt stadium ut för en
erfarenhet, som inte har någon direkt motsvarighet
på andra håll i vår litteraturhistoria. Han
löper nämligen fara att gå vilse och fastna i
en snårskog av trofast bevarade anekdoter, av
hyllningar och apoteoserande utläggningar.
Det finns en undervegetation av
Runebergs-litteratur, som är av större intresse för studiet
av diktarens beundrande samtid och eftervärld
än för studiet av diktaren själv, alltjämt lika
oåtkomligt gåtfull i sin väldighet. Runeberg
har mer än någon annan svenskspråkig skald
blivit föremål för kult, och denna är i sig
själv så intressant och utgör ett så
betydelsefullt inslag i Finlands kulturhistoria, att den
väl ägnar sig som föremål för en
specialundersökning. Och vem kunde vara bättre
ägnad att utföra en sådan undersökning än
Yrjö Hirn, som förenar landsmanskapets
kon-genialitet med en säker och mångsidig inblick
i det mänskliga kulturlivets konstnärliga och
religiösa yttringar? Professor Hirn intar en
förnämlig rangplats bland Nordens
humanister. Hans sista bok är värdig sin
upphovsman, sitt ämne och även den store skald, som
är dess indirekta föremål.
Runehergskulten har ett par påtagliga
orsaker. När ett stort poetiskt geni uppträder
som bärare och tolk av ett litet folks gryende
nationalkänsla, så förlorar han något av sin
mänskliga karaktär, han blir en symbol, ett
fälttecken, en överindividuell kraftkälla, helst
om denna nationalkänsla hotas och måste
kämpa för livet. Det innebär ingen större
överdrift, om man säger, att Runebergs
patriotiska diktning har räddat Finland. Den ryska
censuren begick som bekant sin största
dumhet, då den satte imprimatur på ”Fänrik Ståls
sägner”, dessa sägner, som i förstreckade och
sönderlästa exemplar återfunnos hos Eugen
Schauman, Bobrikoffs baneman, och i
räns-larna hos kämparna från 1918. Hirn påpekar,
hur Runebergs nationella betydelse till och
med fått skymma blicken för hans poetiska
och även rent mänskliga storhet. Men
naturligtvis har denna spelat med på ett tidigt
stadium, då kulten växte fram. Hirn anför
många både kända och okända vittnesbörd om
den mäktigt fascinerande verkan skalden måste
ha utövat på alla som kommo i beröring med
honom. Man får ett intryck av något på en
gång suveränt och varmt, majestätiskt och
enkelt, imponerande redan genom den väldiga
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
