Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Rinman: Skalden och hans dyrkare - Anmälda böcker - Yrjö Hirn, Runebergskulten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN RINMAN
”Det var en solig eftermiddag i april månad
1849 ett år före studentexamen. Vi hade
lektion i historia, då det gällde att svara för
Frans 1 :s oeh Carl V :s strider. När Björck
( läraren ) inträdde i klassen, såg han ovanligt
högtidlig ut. Han började lektionen så: ’Kära
gossar, i dag tror jag vi lämna Frans I och
Carl V åt sitt öde. Det har hänt något, som är
så märkvärdigt, att inför detta bleknar allt
annat. Det har kommit ut ett häfte dikter i
Finland av Johan Ludvig Runeberg. Det kallas
Fänrik Ståls sägner, och om ni nu ville låna
mig ett öra, så skall jag låta er höra något
om hjältarna från finska kriget. Ty det är
också en historia, som ligger våra hjärtan
nära.’ Och så började han läsa för oss den
ena efter den andra av de nya sångerna, och
ju längre han läste, desto underligare till
mods blevo vi. Det dröjde ej länge, förrän
tårarna stodo oss i ögonen, och på vissa
punkter blev det som en vårflod, vari läraren troget
stod oss bi. Det var Sven Duva och Döbeln vid
Jutas, som grepo oss mest. När lektionen var
slut, märktes en stor förvandling hos hela
klassen. Alla tolv kände vi oss som ’omvända’.
Vi voro ju från början uppfostrade till
lati-nare: på den eftermiddagen föddes tolv unga
svenskar, som begrepo, vad fosterlandskärlek
var, och det hade vi Runeberg att tacka för.”
Finlands nationalskald lärde med sin dikt
Nyblom och hans kamrater att känna som
svenskar. Det är inte fullt klart, hur gamle
magister Björck och hans tolv elever
uppfattade patriotismen i ”Fänrik Ståls sägner”.
Men säkert är, att denna poesi i vida kretsar
födde en delvis ödesdiger begreppsförvirring,
i det att den helt enkelt betraktades som
svensk inte bara till språk utan också till
känsla. Till den populära svenska
Runebergs-uppfattningen hör till och med så groteska
missförstånd som att i ”Vårt land” se en
svensk nationalsång! Sådana
vanföreställningar ha lagt oerhörda hinder i vägen för
en naturlig och illusionsfri syn på vårt östra
grannland och dess eget nationalitetsproblem.
Det skulle föra alldeles för långt att gå in
på alla de litterära, psykologiska och
natio
nella spörsmål, som Runebergskulten
innefattar och som professor Hirn ger en varm
och objektiv belysning, ej sällan med ett
inslag av mild humor. De riter och
ceremonier, som så småningom togo fast form
i Runebergskultens heliga stad, Borgå, tåla
kanske något att skrattas åt men förvisso mera
att hedras ändå. Den som fått uppleva den
egenartade stämningen i det orörda
Rune-bergshemmet blir själv fångad av trollmakten,
även om han eljest saknar de nationella och
lokala förutsättningarna. Tusentals människor,
andäktiga, nyfikna eller likgiltiga, ha under
årtiondenas lopp trampat genom dessa rum,
men den personliga atmosfären är ändå kvar
på ett underligt, ibland nästan spöklikt sätt.
Undertecknad hade förmånen att få deltaga i
en runebergsk kulthandling den 27 maj 1929,
då femtioårsminnet av Fredrika Runebergs
död högtidlighölls. Det var fullständig
begravningsstämning: frack och svart väst, tal, tårar
och kransnedläggning vid graven.
Professorskan Furuhjelm, skaldens sondotter, gav i det
gamla läroverkets högtidssal en själfull,
underbart levande skildring av fru Fredrika i sitt
hem. På kvällen drack man te i
Runebergs-hemmet på samma porslin som för femtio år
sen och åt samma slags kakor. Jag kände den
historiska rysningen efter ryggraden och blev
för ett ögonblick proselyt bland de trogna.
Man får vid ett sådant tillfälle en aning om
betydelsen och innebörden i Runebergskulten,
men man frågar sig också, hur dess ställning
ter sig i samtiden och hur den kommer att
fortleva.
Dessa problem ställas i bokens sista kapitel,
där Runebergskultens framtidsutsikter och
reaktionen mot densamma beröras. Först
konstateras, att den ingalunda verkat uteslutande
gynnsamt på Finlands litterära utveckling.
Åtminstone två författare, en svensk- och en
finskspråkig, ledo avsevärt men av Runebergs-
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
