Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Rinman: Skalden och hans dyrkare - Anmälda böcker - Yrjö Hirn, Runebergskulten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKALDEN OCH HANS DYRKA RE
idealens tyranni. Det var Tavaststjerna och
Alexis Kivi, och beträffande den förre har
Hirn några allvarsord att säga om hämmade
utvecklingsmöjligheter och oförstående kritik.
Att detta författarskap blev så fragmentariskt
är till icke ringa del Runebergskultens fel.
Ännu allvarligare låg saken till för Kivi, som
endast fick uppleva en fullständig avrättning
av sitt mästerverk ”Sju bröder”, vilket
betraktades som en hädelse, en — sit venia
verbis — synd mot Runebergs helige ande.
Senare fick reaktionen mot Runebergskulten
just en av sina utgångspunkter i Kivis mera
realistiska, verklighetsbundna syn på det
finska folket. Jag måste nöja mig med att
endast antyda tillvaron av det
folkpsykologiska och kulturella problem, som fått sitt
uttryck i antitesen Runeberg — Kivi.
Koskenniemi, som näppeligen kan beskyljas
för någon överdriven svenskvänlighet, har
nyligen förklarat, att ingen riktig finne kan
hata det språk, på vilket Runeberg förhärligat
fosterlandet. Ändå är det ju klart, att
språkstriden gett Runebergskulten många stötar,
och den är nog dömd att blekna bort, om
utvecklingen går mot en enspråkig finsk stat.
Man kunde annars tycka, att Runeberg för
evärdliga tider gett svenska språket dess
ideella hemortsrätt i Finland, men den syn på
nationaliteten, som var Runebergs, tycks för
tillfället ej ha förutsättningar att göra sig
gällande. Trots detta andas Hirns bok inte någon
pessimism. Den präglas tvärtom av den härdade
förtröstan, som hör till den finlandssvenska
kulturens bästa arvedelar. Det gäller också
synen på skalden själv. När den på personliga
och politiska grunder fortlevande dyrkan
försvagats i generationernas växling, skall mycket
i skaldens liv och verk framstå klarare och
större än förr. Människan Runeberg, i mycket
ännu så okänd, skall komma oss närmare och
vissa drag, som kulten ej uppmärksammat men
som för ett nytt släkte kunna ge liv och
intresse och ny dyrkan — ”icke av människan,
men av de makter, som låta sig förnimmas
genom henne”.
Runebergsgestalten skymtar bakom
Runebergskulten: våldsamma krafter och dolda
djup, som aldrig blottas men stundom anas
i de eruptioner, som inofficiella
karakteristiker låta oss bevittna. Vi skymta ett
farligare temperament, en djupare och svårare
kamp än de gängse Runebergsbilderna låta
oss se — det är Fjalarnaturen, som kommit
till heders i den nyare Runebergsforskningen.
Fotografiet från 1875 av den brutne titanen
med det yviga vita skägget pryder Hirns bok,
och det ger kanske till sist en sannare
föreställning om mannen än den stelt tillknäppta,
prästerliga gestalt, som möter oss på de flesta
Runebergstavlorna. En fin iakttagelse av Hirn
är också, att Sibelius’ lidelsefulla tonsättning
av idyllepigrammen föregripit den nya
Rune-bergsuppfattningen.
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
