Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Agnes von Krusenstjerna: En vagn stjälper. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN VAGN STJÄLPER
visste inte madame Marcabrun. Hon längtade
efter Philippe — o nej, efter Maurice — han
skulle fatta hennes hand och dra henne till
sig. För honom borde hon vara den enda. Hon
hade aldrig varit det för honom annat än den
tiden han fick sin näring från hennes bröst
och så ännu längre tillbaka när han bott
inom henne, då liksom nu utan att betala hyra.
Hon skrattade till — ett upprört skratt som
blåsten strax tog med sig. Varför kände hon
sig ung? Skulle det bli vår? Och som om
någon där inne i restaurangen vetat hennes
känslor stämde plötsligt fiol och piano upp
en sprittande dansmelodi. Hon vände sig om
och skymtade ett par som med armarna om
varandra skrattande dansade mellan borden.
Och madame Marcabrun slog takten mot sitt
glas.
Då tumlade något ut från skjulet. En vit
klänning lyste mot sanden: en liten flicka på
ett par tre år kom springande. De små
armarna voro glättigt lyftade, och i detsamma
lyste en försenad solstråle fram ur ett moln
innan den sjönk tillbaka bakom berget. Mitt
i solstrimman skuttade den lilla, föll andfådd
omkull, men reste sig och sprang vidare så
gott hon kunde. Och nu märkte madame
Marcabrun orsaken till hennes lekfulla
klumpighet. De bara fotterna hade hon stuckit ned
i ett par stora gröna badskor tillhörande en
vuxen människa. Hon hade väl hittat dem
kvarglömda i någon hytt. De voro som två
gröna båtar som förde den lilla glada leende
ungen mot havet. Nu blev sanden henne
övermäktig, hon hasade framåt i de gröna skorna.
Hennes förtjusta små skrin stego mot de grå
molnen. Solstrimman gled bort och med den
försvann plötsligt all dager och det blev
mörkt.
Vart tog barnet vägen? Madame
Marcabrun kände en oro, inte heller den hade hon
erfarit sedan Maurice var liten, och hon
skyndade sig över sanden. Hon fick tag i ett litet
mjukt varmt bylte som fallit omkull och lyfte
det upp mot sig. Med det i famnen gick hon
in i restaurangen. Folket där stirrade på henne.
Hon satte ned den lilla som strax sprang bort
till sin mor innanför disken. Det var en fet
judinna: senora Bendelac. Madame
Marcabrun sade ingenting. Hon gick hastigt sin väg
igen.
Men när hon åter var på hemväg genom
gatorna, där nu lyktorna lyste och människor
trängdes om varandra framför kaféerna, tyckte
hon sig på nytt förnimma värmen från barnets
kropp. Hon tryckte sina händer mot bröstet
där barnet nyss vilat och med glänsande ögon
gled hon genom denna ström av olika typer
som vällde nedför gatan: välmående unga
araber i röda fezer, seniga rödblonda berber
borta från bergen, skinande negrer, gamla
judegubbar i vida svarta kaftaner som de med
knotiga långa fingrar drogo åt omkring sig,
som om de innanför kaftanerna gömt små
förmögenheter, moriska kvinnor vilkas
drömmande rådjursblickar skyggt fastnade vid
butiksfönstrens utbredda härligheter, livliga
eller flegmatiska spanjorer, smärta engelska
flickor i riddräkter, franska officerare, en
blind tiggare som med de brustna ögonen
riktade uppåt och handen framsträckt för att
taga emot himlens eller människors manna
likt en somnambul gick utmed husväggen.
Men madame Marcabrun lade inte märke
till någon, hon lät synerna av alla dessa henne
ovidkommande varelser glida igenom sig och
fördunsta. Hon längtade hem till Maurice och
undrade, med en lycklig oro, om kanske detta
barn i sina alltför stora gröna badskor velat
säga henne något, som hon borde kommit
ihåg, men för länge sedan glömt.
III.
Varje morgon upprepades detsamma: sedan
Selam med sin krökta rygg serverat madame
Marcabrun en kopp café au lait och en färsk
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
