Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Agnes von Krusenstjerna: En vagn stjälper. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AGNES VON KRUSENSTJ ERNA
måste ha råkat illa ut. Så går det när man
inte låter sin erfarna mor ordna ett gott parti
på gammaldags franskt sätt. Och nu kom han
utan vidare dragande med denna Marthe, och
eftersom madame Marcabrun hade en liten
våning under den stora altanen outhyrd hade
han strax bestämt sig för att flytta in där. Om
hyra hade inte ens varit tal.
— Det kan vara trevligt för dig att ha oss
här, hade han yttrat och givit sin mor en av
dessa flyktiga kyssar som kommo henne att
rysa, därför att de påminde henne om
Phi-lippes.
Så hade också han flyktigt låtit sina varma
läppar beröra hennes, medan hans tankar
voro hos en annan kvinna. Maurice var så
lik sin far, att madame Marcabrun för en
sekund trodde att Philippe stigit upp ur sin
grav och nu leende presenterade för henne
en ung dam som kanske nyss blivit eller skulle
bli hans älskarinna. Men synen av Philippe
från förr i världen försvann åter och madame
Clotilde granskade Marthe med en av dessa
svärmorsblickar som inte vilja se något gott
hos den sonen utvalt till sin ledsagarinna.
Men den förra lilla musiklärarinnan var en
förtjusande uppenbarelse, det hade madame
Marcabrun måst erkänna för sig själv.
Madame Marcabrun flyttade sig än en gång
pä stolen och drack ur sitt nu kalla te. Hon såg
för sig den unga kvinnan som skyggt leende
sträckt fram en liten bedjande hand. Men
madame Marcabrun hade vänt sig om och
smällt igen dörren efter sig.
Hon tålde inte åsynen av Marthe, som hade
underbara svarta ögon och en gestalt så smärt
och smidig som om hon tillbringat sin
barndom med att rida barbacka på vilda hästar
och simma i stormigt vatten. Icke heller i dag
hade madame Marcabrun gått ned till paret.
Hon hade helt enkelt flytt ut ur huset för att
vara för sig själv.
Hon torkade åter med näsduken över sin
mun, glömsk av att hon nyss målat den. Hon
visste i djupet av sitt hjärta att Maurice, den
yngste, med åren blivit henne outsägligt kär.
För honom hyste hon en obesvarad, trånande
känsla i släkt med den som tärt henne när
hon varit Philippes unga fru. Nu när hon
efter ett helt års mellanrum träffade Maurice
och hörde hans röst, slog det henne att han
mer och mer blivit faderns avbild.
Hade han ingenting av henne? Ingenting.
Hur kan ens egen kropp skapa något så olikt
en själv? Hur kan man föda till världen en
ny bekymmerslös och vacker Philippe för att
på nytt, när han vuxit till man och valt sig
en hustru, bli förälskad i honom? Och denne
Philippe — nej, Maurice — är icke lam, kan
bruka sina armar och ben och har ett par
glittrande ögon som ständigt spana efter
frestande äventyr.
— Han kommer inte att bli henne trogen
länge, mumlade madame Clotilde.
Och det var som om hon hoppats att han
skulle lämna Marthe och slå sina starka
armar kring henne i stället.
Hon ryckte till. En känsla hon icke erfarit
sedan tjugufem år steg som en flamma upp
inom henne: svartsjuka. Hon hade glömt
bort att en sådan känsla fanns — de sista åren
då hon tyckt sig vara allt för Philippe hade
fått henne att glömma de sting och
brännskador svartsjukan ger. Hon rodnade, ja hon
blev blodröd som den gången bredvid den
kullvältade vagnen, då hon fått en plötslig
förnimmelse av att hon äntligen hållit sin
mans hjärta i sin hand, fast hon vetat att
det kanske just då tillhörde den bedårande
Ginette.
Känslan fick blodet att brinna inom henne,
pulsarna dunkade så att det gjorde ont. Hon
gjorde en rörelse med handen, alldeles
omedvetet samma bedjande åtbörd varmed Marthe
i går sträckt sina händer mot hennes. Men det
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
