Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Agnes von Krusenstjerna: En vagn stjälper. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN VAGN STJÄLPER
barnen voro överförtjusta, Marthe tröttnade
aldrig på att leka med dem. Monsieur Cavasse,
madame Marcabruns far, som eljes sällan
infann sig på besök, eftersom han avskydde
den svåra vägen över arabkyrkogården, kom
nu ofta stapplande på tunna ben och slog sig
ned i Marthes rum där hon tillredde te åt
honom och bjöd på kakor.
— Hon är en skatt — en guldgruva,
suckade han belåtet, fastän han, så mån om
pengar, väl visste att hon icke fört något med
sig i boet.
På denna tid åldrades madame Marcabrun.
Någon gång när hon satt bredvid Marthe på
divanen uppe i sin egen virriga salong kunde
hon se upp och möta en bild i den stora
spegeln med förgylld ram mittemot: bilden av
en ung kvinna med kärlekens och glädjens
liv i sina lemmar och bredvid henne en trött
äldre dam vars ögon tycktes ha försvunnit in
i sina grå hålor. Hon såg då också i glaset en
skymt av Maurices profil med den svarta
hårlock som brukade falla ned över den breda
pannan när han ivrigt böjde sig fram och
talade. Då hade hon velat flytta om
personerna i spegelbilden som man flyttar om i ett
puzzle. Hon själv borde haft detta unga
ansikte som var Marthes och hon borde blivit
placerad närmast Maurices vackra profil.
Ångestfull sökte hofi framkalla en blick av
kärlek i hans ögon, då de mötte hennes, men
det lyckades henne icke. Han var ännu stött på
henne, emedan hon ej förut velat se Marthe
och över det mottagande hon givit dem. Men
nu stannade han i huset, därför att det passade
honom.
Huset passade honom, han behövde inte
betala och han var på jakt efter ”en situation”
i Tanger, och Tanger, där han vuxit upp,
passade honom mer än allt annat. Här hade
han sina forna vänner, sin barndoms
lekkamrater, och så inträffade det snart att han
dröjde borta från Marthe hela dagen. Han
3. — B. L. M. 4.
-A-
kom hem fylld av berättelser om sina planer
och om sina utsikter att inom kort tjäna stora
pengar. Men alltjämt blev ändå ingenting
bestämt med hans framtid.
Madame Marcabrun började snart med
hemlig spänning titta på klockan, när Maurice
fördröjde sig i staden. Inte borde väl sökandet
efter denna ”situation” behöva ta dagligen så
många sena timmar i anspråk. Hennes far
hade för resten genast erbjudit honom en plats
hos sig, men Maurice hade varit ovillig.
— Jag har nog av familjetrassel, hade han
muttrat.
Nej, han ville ha något självständigt och
det var ju svårt, så ung som han var. Kanske
väntade han endast på att den gamle skulle
falla ifrån, då blev det ju pengar att ärva.
Madame Marcabrun hade ingen riktig ro
hemma de dagar Maurice var så där försenad.
Hon gick fram och åter i rummen. Ibland
sprang hon nedför trappan och över gården
till Marthe för att fråga, om ej Maurice
hörts av.
— Det var något jag skulle fråga honom
om, ljög hon.
Men Marthe som sysslade i sitt hushåll eller
sydde skakade leende på huvudet.
— Han kommer nog snart, han lovade att
vara hemma till middagen, var hennes
oföränderliga svar.
Då forskade madame Marcabrun i hennes
ansikte med hopp om att finna en ängslan där.
Men var Marthe bekymrad skulle hon säkert
minst av allt velat visa det för sin svärmor.
Så fortsatte madame Marcabrun sin oroliga
vandring genom huset och ända ut på
bakgården eller upp på altanen, alltid med
spejande blickar bortåt kyrkogården för att
se om Maurice ej skulle komma
hemvand-rande.
Varför stack henne denna oro? Vad
längtade hon efter och ängslades för? Det var ju
inte hon som var hustrun och svartsjukt
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
