Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cora Sandel: Alfred. Novell. Översättning av Karin Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C 0 R A SANDEL
ALFRED
— Du borde gå med käpp, Alfred. En liten,
lätt käpp.
Tonen är nästan munter. Den lätta ton, som
taktfulla människor tillgriper, när det gäller
att komma fram med en sak, som inte borde
vara sårande men kan tänkas vara det.
Yttrandet får karaktären av en plötsligt
uppdykande, trevlig och bra liten idé, ett
vänskapligt råd i förbifarten.
Naturligtvis sårar det Alfred i alla fall. Det
märks. Tyvärr behövs det inte mycket. Och
kära nån, det kan man ju så väl förstå. Men å
andra sidan — något måste man ju få lov att
säga. Hur skall det annars gå? Under alla de
kommande åren? Det är ju bara hans bästa
man vill.
— .Tag behöver ingen käpp, säger Alfred
kort. Rodnaden sköljer hastigt över hans
magra ansikte, som blivit så märkvärdigt
vuxet på kort tid. Adjö så länge.
Tamburdörren slår igen efter honom. Och
gudskelov, att det bara är en trappa upp, inte
så många steg ner. Relativt fort är han ute på
gatan.
Han står stilla ett tag. Han har lagt sig till
med en vana. Innan han sätter i gång på
allvar, kastar han liksom händelsevis en blick
uppåt fönstret. Rörde sig inte gardinen en
liten smula? Jo, det gjorde den. Även om han
inte är riktigt säker på att han såg det, så vet
han det ändå. De där inne har också lagt sig
till med vanor. Alltid skall de ställa sig och
titta efter honom. Men han går inte. Inte så
länge de står där. Inte förrän han vet, att de
omöjligt har tid längre.
Ett lag arbetare har brutit upp trottoaren
ända bort till hörnet. Det är bara en liten smal
väg innerst utmed husväggen kvar att gå på,
och till och med den är belamrad med
jordhögar och redskap och sten och järnrör. De
vitmålade bockarna, som arbetarna ställer ut
för att hindra folk att falla ner, står där
bredbenta och tar upp plats och är inte likadant
placerade som i går. Nu är det nya problem
som skall lösas igen, innan man är framme
vid hörnet. Han skulle kunna gå ner på
körbanan. Men där går man liksom mer till
allmänt beskådande. Och så är det bilarna.
Något riktigt system, när det gäller dem, har
han inte ännu.
Arbetarna har hunnit ett bra stycke längre
än i går, de är djupare ner. Deras blåklädda
ryggar, de breda, starka skuldrorna rör sig
regelbundet och rytmiskt. Med kraftiga knyckar
av armar och spadar hivar de upp tung, lerig
jord. Den hopar sig på båda sidor om gropen
de arbetar i. Då och då gör någon av dem en
paus, står stödd mot spaden en stund, torkar
sig med avigsidan av handen över pannan, ser
sig omkring ett tag, spottar och tar nya tag.
Grova ledningar ligger blottade där nere, ådror
som för omkring storstadskroppens blod —
rent eller orent, dricksvatten, kloakvatten, det
är inte gott för en tillfällig fotgängare att veta.
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
