Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Kring drottningen - Anmälda böcker - J. E. Neale, Drottning Elisabet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRING DROTTNINGEN
eftersom försynen dessutom vägrat henne
omdöme, gick det henne så snörrätt illa att det
måste kännas nästan genant för varje
utläg-gare. Elisabet ville gärna vara den mäktigare
och även den vackrare av de två. Men när
Maria var fången hos de skotska lorderna, var
det med all säkerhet endast tack vare Elisabets
hållning som hennes liv räddades. När
avrättningen till sist, nitton år senare, blev en
nödvändighet, var Elisabet antagligen — bland
alla icke-katoliker i England — den person
som kände största motviljan mot den, även
om hennes försök att ge rådsherrarna den
slutgiltiga skulden är att anse som medveten eller
omedveten förställning. Det långa medlidande
hon faktiskt visade Maria var dock inte bara
kvinnlig ömsinthet utan bottnade också i en de
furstliga personernas kåranda, för vilken det
var en styggelse att underkasta en krönt regent
dom och rannsakning, vilka brott och
stämp-lingar vederbörande än hade på sitt samvete.
(Kungen av Frankrike och andra ansågo,
betecknande nog, att det varit bättre om
Maria, i all stillhet, blivit förgiftad eller
kvävd med en kudde.)
När Elisabet den 22 februari 1554
passerade genom City, fången och anklagad för
stämplingar mot sm regerande halvsyster,
kunde hon ovan stadsportarna betrakta de
dödade förrädarnas huvuden och fyrdelade
kroppar. Hennes allmänna och politiska
uppfostran var överhuvudtaget omfattande och
grundlig. Hon kunde gräla upp ett taktlöst
polskt sändebud på latin, och hon kunde
förställa sig så bra, att omgivningen, ja, inte ens
professor Neale, alltid haft klart för sig vad
hon egentligen menade. Hon sade en del
visdomsord som till exempel: ”Inga furstar ha
så stora inkomster att de äro i stånd att
tillfredsställa människornas omättliga
snikenhet.” När hovet körde omkring på
somrarna — Elisabet höll sig inom södra hälften
av England — komplimenterade hon
stads-skolläraren för hans latinska oration och
magistratsdamerna för deras kokkonst. Hon
var frisk och okonventionell, hade en säker
kunskap om den mänskliga naturen och kände
knepen, och hon tycks verkligen, dag efter
dag, lyckats göra den engelska nationen en
smula förälskad i sin drottning. Den kunde
valt sämre föremål.
Men ingen kärlek varar beständigt, och till
sist, säger professor Neale, började en känsla
av ennui smyga sig över hovet och landet, ”ty
ting av lång varaktighet, om än aldrig så
goda, bli tråkiga”. Slutligen, i mars 1603,
låg Elisabet för döden, och fast hon vägrat
att utnämna sin efterträdare, visste ändå hela
världen att det skulle bli Jakob av Skottland;
och breven började regna över hovet i
Edinburgh. En av hennes uppvaktande hade till och
med placerat ut hästar längs stora landsvägen
till Skottland för att kunna vara den förste
att överbringa underrättelsen om dödsfallet.
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
