Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Kring drottningen - Anmälda böcker - J. E. Neale, Drottning Elisabet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖSTA ATTORPS
ordna kanonerna i bredsida. Drake, Hawkins
och andra utbildade de nya principerna för
krigföring till sjöss: manöverduglighet,
seg-lingsförmåga och kanonernas verkan och
skott-vidd blevo de avgörande faktorerna. När
Drake år 1887 löpte in i Cadiz och — som
han själv sade — svedde skägget på den
spanske kungen, visade det sig att till och med
när engelska örlogsfartyg lågo för stiltje, voro
spanska galärer maktlösa mot deras
långskjutande kanoner. Den stora armadan var sin
motståndare ohjälpligt underlägsen i fråga
om bestyckning.
De årliga kaperierna voro mycket engelskt
organiserade. De drevos av bolag, som voro
satta på aktier, räntabla papper, för den delen,
efter vad det tycks. År 1589 lära nittioen
spanska skepp ha förts som byte till England.
Aktieägarna hade dock sina avbränningar, och
man kan förstå att drottningen ibland gav luft
åt sitt missnöje. Ett stycke ur professor Neales
framställning kan lämpligen citeras:
”Under det följande året, 1592, uppbringade
ett syndikat, vari Elisabet var delägare och
som opererade vid Azorerna, den största av
de stora och fabulöst rika karrekerna från
Ost-indien, efter att ha drivit en annan på land,
där dess besättning brände den. Den var inte
förr tagen, än det följde saturnalier av
plundringar. Hela natten voro officerare och
manskap ivrigt sysselsatta med att genomsöka
fartyget, och fyra eller fem gånger satte de eld
på det med sina ljus. Den högste officeren på
platsen, vilken sades ha tagit byte för tiotusen
punds värde och erkände sig ha tagit för
tvåtusen punds, var den störste tjuven, och de
juveler, bordskärl, sidentyger, parfymer etc.
som stulos gingo kanske upp till närmare
hundratusen pund. De flesta av kaptenerna
och deras manskap hade, efter att ha snattat
vad de kunde, bara en enda tanke: att segla
hem och smuggla sitt byte i land innan någon
hejdade dem. De hade sådan brådska att det
var nära att själva karreken med sin
skrymmande, värdefulla last blivit kvarlämnad.
Vilken bristande disciplin, vilken
ansvars
löshet och falhet rådde inte denna tid! Det
var föga underligt att Elisabet hyste ett djupt
misstroende till onödiga expeditioner, under
vilka mycket riskerades. Då underrättelsen
om uppbringningen nådde fram till England,
samlade sig köpmän och guldsmeder i
hamnarna för att göra tvivelaktiga affärer med
de enkla sjömännen: 1 800 diamanter och 200
eller 300 rubiner för 130 pund! Portsmouth
var som en enda Bartolomeimässa. Elisabet
sände i hast sir Robert Cecil ned till
Dart-mouth för att återfå bytet, och där han red
kunde han faktiskt lukta sig till de
brottslingar som skyndade tillbaka till London med
mysk och ambra. Men förhör och befallningar
kunde föga uträtta. Sjömännen hade — som
en av dem sade — fingrar som limspön, och
att förhöra dem på ed var ’förlorad möda och
försyndelse mot Gud’. De ledande personerna,
som hade finansierat företaget, måste nöja sig
med den egentliga lasten, ingen dålig
avkastning, då den var värd 141 000 pund. Elisabet
tog lejonparten och behandlade de övriga
’med likgiltighet’, i synnerhet Raleigh, om
dennes bittra klagomål äro sanna. Det kan
måhända andragas en del till drottningens
försvar.”
Det var under denna tid som en man, när
en av hans vänner önskade veta, vilka
inkomster som följde med statens högsta
ämbeten — de hade alla fast lön —, gjorde sina
beräkningar under tre olika förutsättningar.
Den första var att innehavaren hoppades
komma till himlen, den andra att han nöjde
sig med skärselden och den tredje att han
ställde sig fullkomligt likgiltig för hur det
gick med hans själ.
Professor Neale har ägnat långa
utredningar åt förhållandet mellan Elisabet och
Maria Stuart; och det tycks verkligen vara
som han säger, att man härvidlag ingenting
har att förebrå Elisabet. ”Som om det funnes
någon plats för personliga känslor vid
styrandet av stora furstendömen!” yttrade en gång
den franske ambassadören vid det engelska
hovet. Maria var av motsatt uppfattning; och
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
