Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holger Ahlenius: Antisemitismen - Anmälda böcker - Hugo Valentin, Antisemitismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTISEMITISMEN
ofta obeaktade bakgrund för våra dagars
utveckling i Tyskland, påpekar, att judarna
under kejsartiden voro utestängda från alla
statsämbeten och därför i massor tvingades in
på de liberala yrkena, att Tysklands
konservativa och nationella partier — i motsats till
exempelvis Englands — voro antisemitiska
och därför drevo över judarna till
vänsterpartierna, vars ideologi nationalsocialisterna
ju särskilt bekämpade. Han påminner också
om Stöckér och Houston Stewart Chamberlain,
nazismens antisemitiska föregångare under
adertonhundratalet.
Med världskriget, vari 100 000 tyska judar
deltogo och 12 000 stupade, dämpades
judehatet för någon tid men flammade åter upp
med motgångarna och det därav väckta
behovet av en syndabock. I
novemberrevolutionens soldatråd medverkade många judar,
som voro förbittrade över att de på grund av
sin börd inte vunnit den befordran de gjort sig
förtjänta av, och därtill kom under och efter
kriget en stark invasion av östjudar, varibland
befunno sig åtskilliga börssvindlare och
finanshajar av typen Barmat och Sklarek, vilket alit
givetvis inte bidrog att minska antisemitismen.
Inflationen, nederlagspsykosen, medelklassens
proletarisering, arbetslösheten utgjorde en
förträfflig jordmån för nationalsocialismens
hatpropaganda och betingade dess slutliga seger.
Med ett lugn, som är tillkämpat och blott på
enstaka ställen brytes av en skälvning i
stämman, redogör Valentin för Tredje rikets
åt-skillnadslösa judepolitik — en välbehövlig
rekapitulation av den närmast gångna tidens
händelser — och då är att märka, att han inte
med ett ord vidrör de personliga övergrepp,
som otvivelaktigt begåtts, utan endast och
allenast de juridiska åtgärderna, och sålunda
bör gå fullständigt fri från varje beskyllning
för ”Greuelpropaganda”. Vad han berättar är
skrämmande nog ändå! Den yttre bojkotten är
hävd, men Valentin har utan tvivel rätt, då
5. — B. L. M. 4.
han framhåller, att den i själva verket fortgår
i det tysta, särskilt i alla mindre samhällen,
där ingen arier vågar sätta sin fot i en judisk
affär eller anlita judiska advokater och läkare.
Därtill kommer den fruktansvärda, själsligt
nedbrytande och förlamande isoleringen, den
osynliga mur av hat som instängt de tyska
judarna i ett nytt, andligt ghetto, lika dystert
och hopplöst som någonsin det gamla. Och
det är som bekant inte bara judarna som
sådana, som genom arierparagrafen berövas
alla försörjningsmöjligheter; Valentin yttrar
i detta sammanhang (sid. 120):
”De mest beklagansvärda offren för den
nazistiska omvälvningen äro givetvis de kristna
halv- och kvartsjudarna, som nästan alla äro
totalt främmande för allt judiskt men nu
plötsligt stötts ut ur folkgemenskapen som
rasfrämmande.”
Den som själv tillhör den svenska grupp, som
motsvarar denna tyska kategori — och som
sannerligen inte är bortskämd med någon
förståelse för sin svåra och smärtsamma ställning
mellan raserna — noterar med särskild
tacksamhet dessa insiktsfulla ord.
Stödd på ett omfattande och väl att märka
officiellt statistiskt material redogör Valentin
för judarnas inflytande i Weimarrepubliken.
vilket från antisemitiskt håll måttlöst
överdrivits. Först och främst är det
beaktans-värt, att judarnas totalantal i Tyskland, trots
invandringen, på grund av den minskade
nativiteten befann sig i stadigt sjunkande: år
1871 utgjorde de sålunda 1,2 % av
befolkningen, 1925 blott 0,9 %. Valentin uppvisar
med siffror deras förekomst i så gott som alla
yrkesgrenar i efterkrigstidens Tyskland och
påvisar, hur enormt överdriven den
antisemitiska propagandans påståenden voro. Så till
exempel innehades enligt Hitler 62 % av alla
statsämbeten, sedan dessa öppnats för judar,
av dylika, medan rätta siffran för år 1925 är
0,16 %. Däremot erkänner Valentin öppet, att
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
