Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Två kapitel ur ”Nässlorna blomma” - Sju års pilt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY MARTINSON
TVÅ KAPITEL
UR ”NÄSSLORNA BLOMMA”
En roman under arbete
Sju års pilt
Så pinnade han i väg till Vilnäs. Det var
nastan en mil att gå. Kronskogen öppnade
och stängde sina mörka klyftor av gran där
han gick. Han följde en stig som nästan bara
var rötter, blanka som nygniden koppar som
ständigt hölls putsad av kanande fötter och
granbarrens fall och vandrande drivor. Det
hade varit barvinter och marken var mer än
majtorr i slutet av februari. Regn föll heller
inte. Det var önskevädrens vinter. Den snälla
solen satte ut sin lampa i skogen och tog hem
den på kvällen. Grönmossan trivdes på
stenblocken och i gölens dämpade strandrand stod
vitmossan nöjd med sitt solbelysta smaskliv. På
stubbarna funnos en sorts svampar som växte
i hyllor den ena ovanför den andra, en trappa
för folktrons ”Nisse i skogen”. Martin gick
och grät. Varför han grät glömde han sedan
eftersom åren gingo, men det låg sorg på
granen och gölen teg väl utan spår av fåglar,
och så fanns det något i världen som aldrig
skulle komma tillbaka. Han såg på sitt
blommiga knyte, men kunde inte få någon glädje
därur. Det var bara strumpor och näsdukar,
en yllehalsduk, ett par träskor och en tvål;
alltsammans saker som voro bra att ha till sin
kropp, men som inte skimrade alls. Inte heller
hade han tänkt på att han hade kropp. Han
var ett barn med träskor och mjölktänder,
tanklös i glädje, tanklös i sorg, rädd om sina
fingrar för råttfällor och eld, rädd att bli
stucken med knivar av luffare. Ute i världen
fanns luffare. Det var sådana man kunde se
i tidningen. På bilden vid luffaren stod det
alltid Armiro. Luffaren pekade med fingret,
men fingret var en pistol. Så var bilden. Ute
i världen funnos de. De bodde i stora hus och
hade hattar och knivar. När som helst kunde
de komma in i skogarna. De ville ha tjugufem
öre, sade de och stucko med knivarna. Martin
slutade gråta. Rädslan för Armiro fyllde
honom och befallde honom att lyssna väl, så
att han när som helst kunde hoppa av stigen
och springa in bland granarna. Det var inte
bra att skrika. Tyst måste man springa, först
krokigt och sedan krokigt igen. Martin tänkte
också att om han haft tjugufem öre så kunde
han ha kastat dem i en båge mot luffaren, men
akta sig väl så att han inte slog luffaren med
dem, och så ropa: ”Snälla han, luffaren! Här
är tjugufemöringen!” Men det skulle nog inte
gå. En kunde inte vara säker, luffaren skulle
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
