Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Två kapitel ur ”Nässlorna blomma” - Sju års pilt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY MARTINSON
nog ändå komma med kniven; han skulle nog
tro att en hade tjugufem öre till.
Alla luffare hade mustascher. Hade inte de
som mötte en mustascher behövde en inte
springa, då voro de inte farliga. De som hade
mustascher hade dolkar som de stucko i
ryggen och halsen.
De som inte hade mustascher hade
fällknivar. De vässade pennor och skuro
visselpipor och sutto och skuro på en sticka när
de talade. Alla luffare hade knivar som inte
gick att fälla ihop. Poliser voro farliga,
emedan de visste så mycket, men han hade
också hört att de fångade luffare i något som
hette skallgång och så skuro de luffarna med
sabel. En kunde gå fram till poliser, de voro
farliga och starka, men ifall de inte sågo och
när de voro borta och slogos visste man så
väl att de skuro med sablar. Han hade sett
en polis en gång. O, han visste inte hur han
skulle.
Polisen såg på honom och kom emot
honom. Då klamrade han sig fast vid kjolarna
på faster Sigun och skrek. Kanske de också
ville ha tjugufem öre.
Ifall han fick tjugufem öre nån gång, så
skulle han skicka dem till Luffarnas hus och
skriva på en lapp: ”Bästa luffare! Jag ger
tjugufem öre, jag heter Martin, om ni inte
kommer till skogarna.”
Med skogarna menade han den skog han
gick i, Harasjö kronskog. Det andra var
Världen. Bortanför Vemsjö var det Världen.
På ett annat ställe, han visste inte riktigt var,
låg Atlanten, där var stort ”och vågor höga
som hus”. När man farit med skepp på
Atlanten långt och länge, blev det Amerika. Över
Atlanten gick ett rakt vitt streck som fanns
där och inte gick bort. Det hette Vita st
järnlinjen. Precis vid det strecket måste skeppen
gå till Amerika, annars kommo de inte fram.
1 Amerika fanns två ställen, ett som hette
Minnesota och ett som hette Karlifonien, i
Karlifonien var det varmt. Där växte
jul-gotter. Ett ställe till fanns. Det hette Tjikago,
där fanns Agenten. Han hade en snövit hand,
vita slavhanden. Han satt på en stol som var
en elektrisk stol. Utanför Tjikago fanns guld.
Den som hittade guld måste tvätta det i en
flod. Det var som söndagsskolans Babels flod,
ren i lammets blod. Jesus från Nasaret. Hon
födde barnet, lindade det och lade det i en
krubba. Av det fanns plansch, det var sanning.
Av Vita stjärnlinjen fanns en liten plansch,
mindre än den andra, det var en
skepps-plansch. Ett skepp som rök gick precis mitt på
den vita stjärnlinjens streck, ”bara himmel
och vatten”.
Så var Martins värld vid sju års ålder, när
han började småskolan. Det var en värld som
varit vidare och större på hans femårsdag
men som gjort en krympning. När han senare
som några år äldre betraktade sin tidiga
barndom i minnet, såg han att han varit dummare
vid sju års ålder än vid fem och framför allt
räddare, mångdubbelt räddare.
När han kom fram till Vilnäs, vid sju års
ålder, mötte han först hunden. Den kom ut till
grinden och skällde. Då släppte han klinkan,
han vågade inte öppna grinden. Gardinerna
där inne drogos åt sidan och i fönstret syntes
tre ansikten, så öppnades en dörr och någon
tog klapprande på sig träskor i förstugan. Det
var en flicka, dubbelt så stor som Martin.
Hon kom ner mot grinden, hyssjade till åt
hunden, som lomade bort. Så öppnade hon
grinden.
— Är det du som är Martin, sade hon, så
liten du är!
Hon skrattade. Hon var fräknig och hade
två långa, rödbruna flätor, som voro lagda
fram över axeln och nådde långt nedanför
midjan. Flätorna voro tjocka och treflätade.
Hon hade uppnäsa, men inte mycket, tjocka
läppar och stora ögon. De voro mörka men
inte svarta.
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
