Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl Ragnar Gierow: Ur ”Cenodoxus”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL RAGNAR GIEROW
Jag stapplar trögt i vägens damm;
men jag har alltid hunnit fram.
Jag hostar för vart andetag;
men starka lågor släcker jag.
Jag känner bland publiken flera;
de andra tar jag sedermera.
Det här är Cenodoxus’ port,
jag står vid min beställningsort,
ty Cenodoxus’ ängel gav
mig bud, att han skall i sin grav.
Jag känner inte denne man,
men jag har hört, att det var han
som var så glad i folks beröm
och som blev varnad i en dröm,
fast fruktlöst, som man kan förstå.
Det är väl bäst, jag stiger på
och börjar brottningen. Jag har
ju många, många, många kvar.
V.
Cenodoxus på dödsbädden:
Jag ville talat med er, vänner,
om all den ånger, som jag känner,
om allt jag brutit, allt jag felat
och tanklöst gjort och fåvitskt velat.
Men denna tyngden på mitt bröst
är svår, den håller kvar min röst,
och ordet, pressat ner mot lungan,
förgås på färden upp mot tungan.
Nå, vartill tjäna ord? Jag har
ej mycken vördnad längre kvar
för dessa själens tomma agnar.
Det är blott handlingen, som gagnar,
blott styrkan hos den man, som får
bestå det prov, jag nu består.
Jag lider några timmar blott.
Jag dör. Så är ju mänskans lott.
Och fast mitt liv kan typkas kort,
så är jag nöjd att få gå bort.
Ty har jag här i synd blott trevat,
då har jag allt för länge levat.
Och var mitt liv som livet bör,
är det i rättan tid jag dör.
Mitt huvud hettar som ett bål.
Nu skjuter döden rakt i mål.
Vem är det, som mitt kval förlänger?
Det bränner i mitt blod, det spränger
i hjässan, andetagen tvätta
mitt bröst med outhärdlig hetta.
Finns ingen svalka, ingen hand
som släcker denna starka brand?
Stänk vatten på min panna. — Gud,
jag kunde slita av min hud
blott för att kyla detta kött,
som står i flammor. Feberrött
är skenet, som jag svepes av.
Nu har jag nära till min grav.
Kom, feber! Tänd än högre eld!
Snart är jag kall och återställd.
VI.
Döden:
Här bär jag något i min hand:
ett glas, som innehåller sand.
Jag vandrar världen runt; jag har
ett ärende, som rör envar.
Och vart jag går, vart stegen syfta,
där hör man alltid mänskor snyfta.
Och där jag har mitt värv bestritt,
blir blicken skum och håret vitt.
Bland ringa folk, bland män av värld
jag stannar vid en huvudgärd
och visar i min höjda hand
ett glas, som innehåller sand.
Ge akt på sanden! De små korn,
som falla än mot bottnens torn
av glömda dagar, gångna år,
de äro allt som återstår
av Cenodoxus. En minut, —
och sen har sanden runnit ut.
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
