Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl Ragnar Gierow: Ur ”Cenodoxus”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR "C EN ODOXU S”
Dramatisk är vår egen långa kamp;
det väger mellan lön och vedergällning
i växelspel av skakande tablåer
som här, där efter slutad föreställning
scenrymden ruvar bakom slocknad ramp.
Framför er ha ni vilan. Ni ta på er
blott för en stund komfort och vardagssorg.
och vandra hemåt över mörka torg.
II.
Egenkärleken:
Vad är det nu, som försiggår?
Helvetets dörr på gavel står.
Helvetets hund har sluppit lös,
som nyss i kätting vid porten fnös.
Djävlarna draga med dån hitåt,
Asempholoth och Astheroth.
Lågor flaxa ur svarta djup.
Panurgus bestiger avgrundens stup.
Luften är tung av demoniskt brus.
Jag hör dem nalkas detta hus.
Hör, Cenodoxus! De söka dig,
de söka dig, men du tillhör mig!
Jag, Egenkärleken, gav dig råd.
Jag ledde dig till överdåd.
Jag gjorde dig till en mäktig man
men förbjöd, att dig själv du övervann.
Jag värvde din tanke i töckendunst.
Jag stal ditt förnuft och vann din gunst.
Jag talade ur din mun, och allt
vad du förbröt, har jag befallt.
Så skall jag väpna mig med hast
och värna dig och hålla dig fast
för att lägga dig själv vid min mästares hov
som mitt, som Egenkärlekens rov!
III.
Cenodoxus om sömnlösheten:
Mig draga timmarna förbi
i fjärran, som en melodi.
Jag hör den knappt; kring mig tar allt
den gråa tystnadens gestalt.
Det finns ett ord blott, som gör reda
för vad jag känner: leda. Leda!
Den bok, jag öppnade, var stum;
förklingande i öde rum
vartenda ord, min penna skrev,
försvann, och ingenting förblev.
Med mig, varthelst min tanke drager,
där går en dyster, askgrå dager,
och för dess kraft, som aldrig bleknar,
sångfågeln tystnar, blomman bleknar.
Besk blir min krydda, drycken tunn,
och maten torkar i min mun.
Och denna trötthet! Om med ro
ens trötthet finge sammanbo,
då vore trötthet vad Gud gav
åt mänskorna att njuta av.
Min trötthet — den är sammansmidd
med oro av omätlig vidd,
den bor hos stunder lika denna,
då mina torra ögon bränna
och ingen makt på jorden dock
kan sluta mina ögonlock.
O sömn, o sömn, så lätt att skrämma
på flykten med. min tankes stämma!
Så svår att locka bit tillbaka,
när hjärtat tyngs av kval och vaka!
Kan icke vilan komma snart?
O rolöshet, med bröstet bart
jag går mot dina lansars uddar!
IV.
Sj ukdomen:
Att jag har mycket svårt att gå
är ingenting att undra på,
ty jag är Sjukdom. Jag kan knappt
stå rak, jag kommer aldrig snabbt
till uppbrott ifrån de kvarter,
där jag fått ro att slå mig ner.
Jag är väl svag och blek till färgen,
men jag drar andras kraft ur märgen.
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
