Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eskil Sundström: Engelsk rojalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESKIL SUNDSTRÖM
ENGELSK ROJALISM
1.
Det senare svenska adertonhundratalet med
sina fjolliga så kallade krigssånger och sin
kladdiga punschrojalism lyckades grundligt
kompromettera vårt historiska minnesarv.
Strindberg gjorde sitt glänsande bästa för att
få Karl XII att värka bort ur det svenska
sinnet och i början av detta sekel var tiden
mogen i Uppsala för att håna Gustav II Adolf
på hans dödsdag i de akademiska
medborgarnas officiella festtal. Det var blott naturligt,
att stora tiders falska efterklang skulle alstra
ett ärligt äckel. Det demokratiska
genombrottet var i hjärtat antirojalistiskt och
delvis öppet sarkastiskt eller direkt fientligt både
mot kungligheten som aktiv faktor och mot
dess imposanta emblemer. Kungligheten i
Sverige har efter 1914 definitivt följt den nya
folkliga demokratiens breda väg. Den har
sammanvävts med folkhemsromantiken.
Prinsarna här hemma började åka spårvagn som
vanligt folk redan i detta århundrades
gryning. De ha sedermera blivit alltmer lika
vanliga borgerliga människor och man känner
lyckligt igen sig både på Östermalm och i
Vasastaden, när kungafamiljens manliga
ungdomar råka hoppa över skaklarna och gifta
sig utanför sitt stånd. Man är ett ögonblick
pikant förströdd, men varför i himlens namn
inte en prins likaväl som en grosshandlarson
skall få lyda sitt hjärtas bud, det kan i själva
verket ingen alls begripa.
I England har man också ett demokratiskt
kungadöme. Prinsarna dansa på restauranger,
och när de inte roa sig, göra de, som prinsen
av Wales, genom Toc H och otaliga andra
ideella organisationer, eller hertigen av York
genom sommarläger av ungdom av olika
klasser, sitt bästa för att markera en i grunden
folklig sinnesart. Men prinsen av Wales må
jazza aldrig så obesvärat på Café de Paris i
den gyllene ungdomens stil och anda, så
förblir likafullt kunglighetens höga värdighet i
England alldeles oberörd av dessa lättfärdiga
krumsprång efter den ordinära publikens
mönster. Den sammansmälter icke alls på
svenskt vis med demokratien. Demokratien
själv drar upp en oöverstiglig gräns mellan
sig och kunglighetens bärare och den gör det
på karakteristiskt engelskt, ologiskt och
famlande vis i ett på en gång mystiskt och
realistiskt fattat uppsåt att dymedelst betrygga sig
själv. Engelsk demokrati kräver en krönt
suverän. Den vill innerst inne icke höra talas
om enkla vanor vid hovet. Doktor Johnson,
sin tids intellektuella överhuvud, bekände en
gång, att det är en starkt upplyftande
förnimmelse för en medborgare att få tala med sin
suverän. Det brittiska arbetarpartiets mest
extremistiska ledare skulle med all
sannolikhet i den dag som är vilket ögonblick som
helst vara redo att uppsända samma devota
suck.
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
