Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henning Kehler: Kaj Munk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAJ MUNK
genial för att kunna förlita sig på den hela
sitt liv. Och vem är det?
Hans dikter ”Os bærer den himmelske
Glæde” (1934) — också en frukt av
Pale-stinaresan — äro tillägnade Olfert Ricard
(”Ordet” är tillägnad den jovialiske
hedningen Hans Brix). Det är föga sannolikt, att
Ricard skulle ha funnit dessa dikter vackra.
Han skulle antagligen ha bränt dem. Därmed
är det icke sagt att de äro dåliga. Ricard hade
mera sinne för lyriska epigoner än för
konstens stigfinnare. Jag tror inte att han hade
läst Sophus Claussen. — Men Kaj Munk har
knappast lyrisk begåvning. I så fall skulle
det redan ha visat sig. Hans Palestinadikter
äro ansträngda — men det är roligt att se den
mannen anstränga sig.
Kaj Munks senaste arbete, en ”Omsætning”
av Shakespeares ”Hamlet” (uppfört i år på
Betty Nansen-Teatret) är alltigenom
misslyckat. Visserligen ser man föreställningen
med mera behållning än det ganska tomma
”Circus Juris”, som spelas på Det
Kongelige — ett ingenting belyst på 217 olika sätt,
nödtorftigt hjälpt på benen genom en oblyg
reklam i den tidning, där författaren är en
ointressant kåsör och anmälare. Men Munks
geni har blivit ännu mera fladdrande.
Kaj Munk borde ha skrivit sin egen
”Hamlet”. Men kan han det? Han har
försökt bevara Shakespeares och samtidigt skriva
ett studentspex — men man kan inte både äta
sin kaka och ha den kvar. Enstaka
vrakspillror av Shakespeares ”Hamlet” driva omkring
bland de munkska replikerna, av vilka
ungefär ett halvtjog träffa prick, däribland tyvärr
också de alltför lättköpta angreppen på
pressen. Ty de må vara aldrig så berättigade, de
bli det i alla fall icke, när de utslungas av
vår munvigaste journalist. Den bästa repliken
är Hamlets till Ofelia: ”Bli självförsörjande!”
i stället för ”Gå i kloster!”
Det är en aristofanisk åder i Munks talang.
Varför renodlar han den inte? Om han inte
kan skriva tragedier, så må han i himlens
namn skriva revyer! Men han måste låta bli
att försöka göra sensation på grundval endast
av det enkla faktum att han är präst, eller
därför att gamla, pålitliga radikaler bli
illamående och måste gå från bordet, när han
kallar Jesus för ”herr Josefsen” eller påstår,
att Paulus gömdes i en champagnekorg.
Resterna av deras barnatro står dem plötsligt
upp i halsen!
Man får hoppas, att Kaj Munk inte är
färdig än — varken som dramatisk diktare
eller som polemisk journalist. Men man måste
erkänna, att han för närvarande befinner sig
i en vågdal — det gäller både hans talang och
hans offentliga person (dessa två ting höra
närmare samman än man vanligen tror!).
Personligen tvivlar jag inte på att Kaj Munk
är den intressantaste begåvning som framträtt
i vår litteratur under den tid jag själv har
haft handen på pennan. Han hör i varje fall
icke till dessa streber, som låta sina meningar
bestämmas av ovidkommande hänsyn, han är
en av de utvalda, skröplig i sin förmågas
rikedom, men till och med ur denna skröplighet
kan geniet, när det tuktas och tuktar sig självt,
hämta ny kraft till friska, gröna skott på
konstens och litteraturens och poesiens träd.
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
