Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Peter Quennell: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PETER QUENNELL
BREV FRÅN LONDON
Jag har vid flera tillfällen blivit anmodad
att skriva ”Brev från London” till utländska
litterära tidskrifter, och jag har alltid, såvitt
jag minns, reagerat på samma sätt. Först har
jag ställt mig sympatisk till tanken.
Ingenting, har jag sagt till mig själv, kunde vara
lättare eller mera uppiggande än att fritt
ur hjärtat kommentera tilldragelserna inom
engelsk litteratur under de senaste månaderna.
Därefter, närmare bestämt just när jag lyft
av huven på min skrivmaskin eller doppat
pennan i bläckhornet, ha inställt sig vissa
betänkligheter, en känsla av tveksamhet som
snart nog övergått till en känsla av
fullständig tomhet. Varje tänkbart ämne hade
försvunnit ur mitt huvud. Förut hade jag tyckt,
att det fanns så mycket att säga, att jag inte
visste i vilken ända jag skulle börja, och så —
medan jag gick runt Jerikos murar, hade de
plötsligt börjat vackla och försvunnit och
Jeriko med dem. Där jag nyss kände mig
överväldigad av rikedomen på material, tyckte
jag mig nu skåda ut över ett oändligt och
ofruktbart tomrum . . .
En nackdel när det gäller att diskutera
modern engelsk litteratur är den absoluta
frånvaron av dessa ”rörelser”, ”skolor”,
”riktningar”, som i Frankrike ge kritikern en så
användbar fastän, som det ofta visar sig,
illusorisk utgångspunkt. Engelsk litteratur rör
sig från centrum, fransk mot ett centrum, och,
medan franska författare gärna samlas i Paris,
4. — B. L. M. 5.
visa engelska författare benägenhet att
skingras till världens yttersta hörn, så snart de ha
sitt namn och sin berömmelse tryggade. Jag
kan därför inte börja med upplysningen att
en viss framstående litterär grupp nyligen har
publicerat ett manifest, eller att den eller
den gruppen har tillkännagivit sin kollektiva
anslutning till kommunismen, katolicismen
eller fascismen. Ty engelsmannen är
självständig och till sin natur en enstöring. Ett
”Brev från London” måste behandla
resultatet av individers ansträngningar snarare än
litterära klickars kollektiva aktivitet.
Det finns emellertid en uppgift som jag
förmodar att en utländsk kritiker lämpligen
bör fullgöra. När man läser främmande
författare, besväras man ofta av sin relativa
okunnighet om deras ställning i sitt hemland.
Låt oss till exempel se på några framstående
engelska författare i våra dagar. Shaw — står
hans betydenhet inom engelsk litteratur i
någon proportion till den överflödande
publicitet, som ofelbart uppstår kring varje hans
minsta uttalande? Jag skulle vilja säga, att
från en yngre generations synpunkt sett ha
både Shaw och Wells överlevt sina mål och
hedras nu, om de alls hedras, endast som
monumentala minnesmärken över för länge
sedan vunna segrar. Wells’ självbiografi måste
utan tvivel placeras bland de intressantaste
verken under det sista året, men den är i själva
verket knappast annat än ett upprepande i
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
