Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Edfelt: Hjalmar Bergman - Anmälda böcker - Hjalmar Bergman, Det har berättats mig... - Ruben G:son Berg, Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR BERGMAN
Hjalmar Bergman: Det har berättats mig.. . Bonniers. 5: 50.
Kuben G:son Berg: Hjalmar Bergman. Studentföreningen Verdandis
småskrifter n:r 374, Bonniers. 0:85.
Recenserade av JOHANNES E D F E LT
Den man varom det här är fråga, hävdade
i något sammanhang, att man i vissa
avseenden blir dummare med åren. Den utveckling,
hans egna skrifter avspegla, vederlägger
honom på ett förkrossande sätt, och yttrandet
torde för övrigt få fattas som ett utslag av
bisarrt skämtlynne. Hjalmar Bergman var en
meditativ natur: han hade utpräglade
spekulativa intressen. Man urskiljer i hans senare
författarskap ett starkt framträdande didaktiskt
drag, tydligast skönjbart i hans tack- och
avskedsroman ”Clownen Jac”. Dessa i
berättelsen rikligt inströdda hugskott, sentenser,
aforismer och filosofem — ofta vidgande sig
till hela essayer — ha sitt alldeles speciella
intresse. De äro ett verk av moralisten
Bergman och bära på sitt sätt vittne om hans väg
bort från ungdomsårens fria estetiska lek
fram mot mannaårens fördjupade etiska
insikt. Det är förklarligt, att en livs- och
världserfaren man på detta direkta sätt velat
meddela sina tanke- och erfarenhetsresultat.
Behovet av samling, överblick och
tillbaka-skådande har här förenat sig med en
naturlig önskan att upplysa och orientera. Det är
en överlägsen människa — men aldrig en
magister med pekpinne — som talar i dessa
marginalanteckningar, gör upp debet och
kredit, annoterar resultatet av en
upptäcktsfärd, som gällt svåråtkomliga, underjordiska
schakt i människosjälens värld. Montaigne
skulle ha läst dem med gillande; La Bruyère
och La Rochefoucauld skulle på mer än en
punkt ha nickat bifall.
Dessa skenbart lekfullt och med abandon
inströdda reflexioner, parenteser och
annota-tioner göra en bräsch i den objektiva
fabuleringen, och inför ett smalspårigt estetiskt
forum skola måhända sådana tilltag ej stå
rycken. Låt nu så vara! De göra i varje fall
bilden av en rik människa rikare. De äro
uttryck för en honnett strävan att komma i
närmare kontakt med och öva direkt inflytande
på en månghövdad publik. Såtillvida bilda
de en naturlig övergång till de offentliga
föredrag, som Hjalmar Bergman höll under de
sista åren av sitt liv. De ha nu, tillsammans
med ett par kåserier och några
minnesteckningar, samlats i en volym med titeln ”Det
har berättats mig...”. Det är knappast av
nöden att framhålla, vilken förtrollande och
stimulerande läsning denna bok utgör.
Ännu mera förtrollande var det att på sin
tid höra — och se! — författaren föredraga
dem. Hjalmar Bergman som föredragshållare
förtjänade sitt eget kapitel. Hans förmåga att
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
