Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Egon Erwin Kisch, Obehöriga äga ej tillträde, anmäld av Sven Barthel - Kristian Elster, Illustrert norsk litteraturhistorie, anmäld av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
valda artiklar om skilda miljöer. Vitt skilda.
Kisch söker sina ämnen i alla Europas hörn
och störtar sig över dem med frenetisk
upp-täckariver och sanningsiver. Skylten
”Obehöriga äga ej tillträde” är ett rött skynke för
honom. Allt det man söker dölja, vill han
snoka reda på. Tingens rätta proportioner är
vad han vill komma åt. Alla romantiska
fasader vill han riva ned, alla samhällslögner
vill han blotta. Han är en social pessimist och
en saklig journalist. En avslöjare.
Här skildrar han glaspärleindustrien i
Gab-lonz, diamantindustrien i Antwerpen och
Amsterdam, sidenindustrien i Lyon,
penningindustrien i Monte Carlo. Han har satt sig in
i arbetarnas förhållanden vid den spanska
kvicksilvergruvan Almaden och vid den
belgiska kolgruvan Borinage. Han avslöjar en
hel del om den europeiska vapensmugglingen
på Kina, han luktar på Korsika, han
genomvandrar den belgiska staden Gheel med sina
tretusen sinnessjuka, han badar i den
undergörande källan i Lourdes. Korta, laddade
artiklar, myllrande av skickligt serverade
sakuppgifter. Han har en stor förmåga att träffa
prick och att verkningsfullt framsäga sina
sanningar. Han är hetsig i tonen, men slår
sällan över. En orädd karl och en styv
reporter. Boken är stimulerande. Sven Barthel
Norsk
litteraturhistoria
Kristian Elster: lllustrert norsk
littera-turhistorie. Ny øket utgåve. Oslo 1935.
Det är ett vackert tecken på intensiteten i
norskt litteraturintresse, att Elsters kända
litteraturhistoria nu kan utges i en andra
upplaga, uppdelad på sex vackra band, vilka
föreligga i bokhandeln till det utomordentligt
billiga priset av kr. 5: 25 (med skinnrygg). Bland
banden intresserar mest det sista, som
behandlar detta århundrades norska litteratur. Man
finner här en överraskande fyllig och
fullständig framställning av Norges aktuella
litteratur, dessutom mycket rikt och roande
illustrerad med barndomsporträtt, handstilsprov
etc., som sed är i norska litteraturhistoriska
och biografiska verk.
Boken är välgörande objektiv, och man har
svårt att se, att författaren lider av några
privata rancunestämningar. Även diktare, som
måste stå hans egen förfinade humanisttyp så
fjärran som exempelvis det rasande snillet
Aksel Sandemose, behandlar han
aktningsfullt. Ett särskilt värde har det att få en
utförlig presentation av den norska
mållitteraturen, som är alldeles för okänd i Sverige.
Särskilt är romandiktaren Inge Krokann ett
betydande — ehuru svårtillgängligt —
diktar-namn, som kommer att låta tala om sig.
I bokens centrum har Elster ställt två
författare, som dess bättre också äro kända och
beundrade här i landet, nämligen Ronald
Fangen och Sigurd Hoel, på sitt sätt ledare
för var sin falang i norskt kulturliv — den
kristna och den radikala. Man observerar i
detta sammanhang en liten iakttagelse av
Elster angående svensk litteratur. Han har
observerat, att vi äga en betydligt rikare och
stridsdugligare humanistisk kritikerfalang än
i Norge, men han har också märkt, att ”den
svenske humanisme er i langt farligere og
mere oprivende kamp med den möderne
diktning”. Det är slående riktigt. Kritiken i
Sverige har i regel stått i diktens väg som ett
svårt hinder, hur lysande författare den än
själv representerats av. Det är sålunda
karakteristiskt, att Pär Lagerkvist avvisades av
Fredrik Böök och hans skola — under de kritiska
genombrottsåren särskilt Olle Holmberg —
medan han gynnades av kritiska outsiders
som konstkritikern August Brunius och
filosofen Alf Ahlberg.
Elsters bok har icke i egentlig mening
vetenskaplig karaktär, den saknar större
fördjupning och exakta analyser. Men dess genre
verkar mycket tilltalande. Det är en bok, som
i vänliga och positiva tonfall intresserat och
fängslande berättar om vilka herrar som nu
skriva böcker i Norge, och vad de
åstadkommit. Den har — som norrmännen säga —
en ”muntlig” stil, den berättar och kåserar.
I själva verket skulle vi även i Sverige ha
stort gagn av en sådan populär
litteraturhistoria med mycket gubbar i. Den skulle
sannolikt på många litterärt obearbetade håll
kunna ge aptit och läslust. Kanske blir en
gång denna folkliga och konkreta svenska
litteraturhistoria verklighet. Sven Stolpe
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>