Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F. E. Sillanpää: En ung katt. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F E. SILLANPÄÄ
EN UNJG KATT
Jag tror jag ändå kommer att rygga mitt
heliga ord och ge honom nåd nästa höst. Fast
den stackars lilla musen inte fick nåd, utan
dog en ”naturlig” musdöd i livets vår. . .
Men den unga katten kommer visst att få
nåd — eller vem kan egentligen veta det så
noga, vad i denna värld slutligen betyder nåd
eller motsatsen därtill, för envar av oss. Det
har kanske bara blivit av inrotad vana att
tala om nåd, då man återkallar en dödsdom.
Men morgonen är så skön och den lever så
intensivt i vartenda dammkorn, att jag ogärna
tänker på några dödar, varken på min egen
död eller andras — fast jag inte kan låta bli
att tänka på den lilla musen, tänka på den
med en viss vemodsblandad aktning; och det
är, som om en liten tagg av skuld skulle sticka
fram ur något skrymsle av mina tankar.
Denna sommar har visst lämnat efter sig en
del andra sådana där stickande små taggar på
själens yta — och även om styngen är aldrig
så obetydliga, kan de med tiden orsaka
inflammation i ovannämnda själ och bli en
plåga för den. I detta avseende är själen trots
allt att jämföra med ett ök, som inte har
några ord att ty sig till, då olämpliga seldon
besvärar den, så det smärtar i skuldrorna, när
det strävar och stretar med sitt lass. Också
med själen förhåller det sig på det viset, att
munnens tal bara är en mycket klumpig och
ohanterlig tolk för det den har att säga . ..
Men en hästkännare kan redan på avstånd av
djurets sätt att bete sig sluta sig till, när en
sådan där plåga, omöjlig att tolka, följer det
åt under dess slit och släp.
Det är just de unga små djuren, dessa
verkliga små djurbarn, som stuckit många sådana
där taggar i min själ, utan att någondera
parten, varken de eller jag, har önskat det.
Det är bara våra egna öden som velat det så.
Och genom lämpliga vändningar har jag gjort
mitt bästa för att även mina barn skall känna
dessa styng på ytan av sina själar. Redan
senaste sommar fann de bland videsnåren vid
Voipannokka en månghövdad kull andungar;
och under en ljuvligt upprörd sinnesstämning
bars dessa gulaktiga, lurviga små pyren hem
till oss. Som barn har människan en stark
naturlig drift att göra sådant — liksom hon
har lusten att döda då hon blivit stor en
gång; det är visst något slags motsatta
uttrycksformer för en gemensam ödeskänsla
som tar sig uttryck på det viset... En
tvättbalja fylld med vatten ställdes på golvet i
lill-stugan och i den placerades de små gulaktiga
dunbollarna; där skulle de få simma och
plaska. Barnen fick syssla efter eget huvud,
de fullväxta njöt av sin sommarlättja, hade
kanske också sitt att tänka på — och nästa
morgon var dessa ännu i går så förtjusande
små varelser, som skulle bli vackra änder en
gång, livlösa ända till det sista dunfanet. Just
så — det är på dunfanet man kan se det. Då
en människa närmar sig döden, och då allt
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
